Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Några anteckningar om Pariser-journalisterna, af Alvar Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konist liksom än i dag si trofait kungliga Gaxette de France med
det hädiska utropet.: »Tyrannen är ej mer!»
Som sagdt, alla menoiskor gåfvo ut tidningar.
Handtver-karen talade på qvällen i sin klubb — dessa voro legio — och
morgonen derpå skref han sin lilla tidningslapp. Några verkliga
journalister fans det — med få undantag — emellertid inte.
Med konsulat och kejsardöme förlorade pressen, som bekant,
all betydelse. Det var ju blott en röst, som fick höras — förste
koosnlns, Napoléons! Journalisterna voro kejserlige tjenstemän,
ingenting annat.
Det var först för omkring 30 år sedan som journalisttypen
— den »verkliga», man kunde säga legendariska journalisttypen
— uppkom. Då skapades ordet boulevardier. Boulevardier’n
▼ar en glad figur, hvars talang ej sällan mest låg i hattens
excentriska form och vårdslösandet af kläderna. Han lefde och hade
Bio varelse i qvarteret mellan boulevarderna Italiens och
Montmartre samt börsen, ett område, som något anspråksfullt
benämndes Tout-Paris. Det var där, man hemtade ingifvelse till
morgondagens chronique. Esprit bcböfdes, men den tycktes också
stiga upp ur sjelfva asfalten, — det var ju på sjelfva
boulevarden, som både Le Figaro och Le petit Jourml blifvit födda.
Aftonen tillbragtes på kaféerna.
Medan bohemienerna med Murger i spetsen helst uppsökte
nigot förstadsbrasBerie eller Café Procope, valde journalisterna
kaféerna vid Boulevard deB Italiens. Den vanliga samlingsplatsen
var Café de Madrid. I dess venstra salong såg man nästan hvarje
qvi.ll under kejsardömets sista år ett debatterande kotteri, hvars
medlemmar sedan blifvit mer eller mindre ryktbara: Adrien
Héb-rard, Francis Magnard och Edouard Hervé, de nuvarande cheferna
för Temps, Figaro och Soleil, vidare Ranc och Spuller, som kommo
regelbundet kl. 5, och många andra. Ofta sågos der äfven
Gam-betta ooh gamle Granier de Cassagnac eller Vallès, då i Figaro,
en tidning, som eget nog bland sina medarbetare haft 2 andra
kommunarder: Rochefort ooh Grousset. På slaget 12 kunde man
?ara säker om att fä se Réveüs redaktör, den från kommunen
berömde Delescluze, inträda.
Ack, hvad tiderna förändraB !
Jag besökte en afton Café Procope. Jag betraktade med
nyfikenhet både Voltaire? chokoladbruna marmorbord och
porträtteo af Jean Jacques och Diderot, som båda sågo sömniga ut i
det matta, flämtande skenet. Men ingen Musset drack sin
absinthe, ingen Gambetta elektriserade några studenter med brandtal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
