Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Några anteckningar om Pariser-journalisterna, af Alvar Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Figaro har alltid betalat mest, ooh ändå har tidningen under
de 10 senaste åren haft en inkomst af nära 60 millioner francs!
1 dag är 100 francs ej längre det högsta honoraret. »Gyp»
t ex. — i Figaro — fär 150 francs för en artikel, liksom
Armand Silvestre i Echo de Paris. Aurélien Scholl och Henry
Fouqnier betalas med 250, Jnles Simon och Gny de Manpassant
med 300 och Alphonse Daudet med 400 francs. När Zola skrifver
en tidningsartikel, lär den betalas med 500 francs.
Alla litteratörer honoreras dock ej så frikostigt — det fins
ja också omkring 10,000 personer i Paris, som lefva af sin penna!
Det är fbr en okänd ganska svårt att fä en uppsats intagen
i någon af de större tidningarne. Men en gång inne, betalas
den bra.
Pariseijournalisten — som mycket sällan är infödd parisare
ehuru han lätt acklimatiserar sig — har i allmänhet bevarat det>
bästa af traditionerna från den gamla tiden.
Modig och djerf, alltid i eld och lågor, ioujours dans le
mouvevient, är han också alltid beredd att — stående eller
sit-taode — nedskrifva en liten nouvelle å la main eller att midt
i folksorlet kasta sig ned vid första lediga kafébord och, efter
att ha klämt monoclen fastare i ögonvrån, raspa fram en liten
elegant artikel, som ofta är ett mästerverk af uddig, dräpande
polemik. Pariserpressen är, som bekant, personligt-polemisk i
öfyervägande grad. Den på stridsfältet oförsonlige palemikern
träffas derför afväpnad vid festkollationen.
Hans goda humör är oförbränneligt, och af bonhommic har
han alltid mer eller mindre.
En typ för den på samma gång spirituelle och naivt
godmodige journalisten var Villemessant — Villemessant, som gång
efter annan kunde gråta som ett barn öfver Marie Antoinettes
olyckor, men som alltid tröstade sig med, att detsamma skulle
ha skett nu.
Om Villemessant berättas en ganska karakteristisk anekdot.
Mr X, en af Figaros medarbetare hade en ganska bra lön,
men anBåg den ändå för liten och ville ha den höjd. Han
tillgrep en ganska originel utväg. Som han visste, hvar
Villemes-wnt brukade frukostera — antingen på Bignon eller Brébant —
ditekickade han en dag ett par af sina vänner, som togo plats
vid bordet intill V:s. De begärde genast Figaro af kyparen,
hnrefter den ene frågade:
»Du har väl läst X:s senaste artikel? Åh, det fins ingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
