Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom drömmande en blick öfver det mörkblåa sundet» dar
vågorna rullade for en kall nordlig bris, och han stampade
ett par gånger, som om han frös. Till sist tog han med
tillhjälp af en käpp och lyfte upp påsen på ryggen samt
vandrade långsamt fram emot gästgifvaregården.
Kommen nära grinden stannade han på nytt och
tycktes öfverlägga med sig sjelf, vände därpå om och följde
vägen, som bar uppför landtborgen.
Långsamt och likgiltigt gick han vägen framåt. Det
var på våren, snön hade smält, vid vägkanten växte
Tussi-lago, och hvitsipporna buro hvitgröna knoppar. En ångande
luft; spred sig från den mjuka marken, men blåsten var kall,
och det rasslade i de gamla pilarna, hvilka växte utmed
vägen.
Den vandrande gick förbi det ena stället efler det
andra, utan att gå in. Slutligen stannade han utanför en
rödmålad bondgård och öppnade efler en stunds tvekan
grinden. Ett argt hundskall hördes från trappan, och en röd,
snagghårig hund rusade emot den inträdande. Han värjde
sig med att vika undan och locka på hunden samt stannade
oviss ett stycke från trappan. När hunden fortfor att skälla,
gick han långsamt uppför trappan, följd af hunden, hvilken
morrande vädrade på hans kläder.
Igenom den stängda dörren, som ledde in till köket,
hördes barnskrik och en röst, som sjöng. Vandraren
knackade på, men fick intet svar, och sedan han kastat ett par
pröfvande blickar på de olika dörrarna, beslöt han sig för
att öppna den ena och steg in. Sedan han stält påsen ifrån sig,
trädde han med hatten i hand och en underlig hopkrympt
hållning öfver tröskeln. Hunden stannade kvar vid påsen,
som stod på trappan.
När laudsstrykaren inträdde, tystnade sången, och en
storväxt kvinna trädde honom till mötes.
— Jag tänkte fråga, om jag kunde fa hvila mig här
en stund, sade han.
Jo, det gick nog an.
Vandraren satte sig tyst ned vid dörren, och hans
blickar flögo snålt omkring rummet. Hustrun hade åter
tagit den lilla i knät och satt sakta vysjande framför
vaggan. Barnet hade slutat skrika och såg med sina små
uttryckslösa ögon på den främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
