Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt dystert Han satte sig ned på en sten och spejade öfver
till andra stranden. I de små byggningarna bredvid fyren
lyste ljus. Som små skinande punkter glimmade de emot
honom genom den mörka natten, och långt ut i hafvet
glittrade ljuset från fyren, som brann med klar och stark låga.
Landsstrykaren stod villrådig på stranden och såg ut
öfver den smala remsa af vatten, hvilken skilde honom från
att få tak öfver hufvudet. Okänd som han var med
trakten, hade han trott, att fyren låg på fasta landet, och han
hade räknat på att åtminstone fä hvila ut på detta ställe,
från hvilket han skulle vända tillbaka for att se, om vestra
kusten hade bättre om plats än den östra. Afundsjuk och
sorgsen stod han och betraktade dessa byggningar, där
men-niskor hade tak öfver hufvudet, åto sig mätta och gingo
till sängs för att fiofva. Han tänkte på den, som satt uppe
i fyren. Han skulle vaka vid den stora lampan, hvilken
från sin jättestake lyste ut öfver det farliga vattnet. Men
när några timmar hade gått, skulle också han ha en bädd
att gå till hvila i, och en annan skulle taga hans plats. Han
hade en plats, som gaf honom husrum och bröd. Alla hade
sin plats i lifvet, alla, utom han, som stod der på stranden
och såg ljusen lysa i mörkret mot ett vatten, som han ej
kunde komma öfver.
Ropa, till dess att en båt lade ut, vågade han ej. Om
också niågon kom for att hämta honom, skulle denne dock
aldrig taga honom med sig öfver. Åhnej! De, som bodde
derute, de hade det bra. De behöfde åtminstone inte frukta
for att landsstrykare skulle komma och ofreda dem.
Han kände hat till dessa menniskor, derför att de hade
det bra, och i det han tog upp en sten från marken,
slungade han den af alla krafter mot de tindrande ljusen, i hopp
att han åtminstone skulle kunna störa lugnet hos några af
dessa, som sutto i ro. Men stenen gick icke fram. Deu
föll med ett plumsande i vattnet, och i vanmäktig
förbittring knöt vandraren händerna mot de tindrande ljusen. De
slocknade småningom, det ena efter det andra. Det blef
mörkt, och endast fyrens oåtkomliga låga lyste högt och
majestätiskt öfver det oroliga vattnet.
Den ensamme mannen drog ett andedrag, som om han
känt lättnad vid att icke längre behöfva se aessa ljus, som
erinrade bonom om menniskor. Han vände sig om och
gick med hastiga steg söderut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
