Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är besynnerligt, fortfor han i samma tankegång,
att hon kan lefva. En gammal torr gumma, som är så
»vag, att hon stapplar sig fram. Hur kan hon lefva? Tänk,
hvilken massa af mat hon. måtte ha proppat i sig, om man
liknar ihop under en sjutti, kanske åtti ar. Hvem har
gif-vit henne allt, hvad hon behöft? Hur har hon burit sig åt
for att alltid skaffa sig tak öfver hufvudet och mat, efter
hon han lefva än ? Inte kan nå’n ha gått och gifvit henne.
Nej, så dumma är inte menniskor. Hur kan hon ha orkat
med att dag ut och dag in skaffa sig födan, när det är så
svårt och så många, som slåss om den?
Han blef liggande kvar på marken, medan solen
långsamt dalade mot vester, och hennes heta middagsstrålar
förvandlades i stilla aftondager. Men han märkte icke att tiden
led, och han rörde sig ej, förrän skymningen låg tung öfver
alfvaren, och en kall luft väckte honom till verkligheten
och tvang honom att stiga opp.
Mekaniskt såg han sig omkring i mörkret, och plötsligt
sköt den tanken upp i honom, att nu var allt slut. Det
tjänade ingenting till att strida emot längre. Gå ned till
sjön . . . fylla fickorna med sten . . . springa ut så långt som
möjligt . . . sjunka i det kalla vattnet . . . och domna bort,
innan solen kom tillbaka med en ny dags grubbel och elände.
Gråtande som ett barn gick den ensamme mannen
öfver slätten fram emot backen, som sluttade nedåt sjön.
— Stackars Erik Boman, mumlade han för sig sjelf,
återigen som om han talat om en annan. Han duger inte
till något annat, och derför skall han dö, innan han hinner
göra något orätt i verlden.
Då såg han ännu en gång bort mot det håll, der den
lilla stugan låg. Dess konturer skymtade endast dunkelt
fiam genom den djupa skymningen, men i ett fönster,
hvil-ket låg nästan nere vid marken, syntes ett matt, fladdrande
eldsken.
Det inåtte komma från spiseln, tänkte den ensamme
mannen. Han såg lugn ut, men i hans blick kom något
rofdjursaktigt. och hans ben darrade, som om han på en
gång hyst fruktan och begär.
GÅten stannade, och han ändrade riktning. Skälfvande
i hela kroppen gick han fram mot den* låga stugan. Han
tryckte handen hårdt omkring käppen och andades kort,
som om en plötslig feber bränt genom hela hans kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
