Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Det unga Frankrike i fågelperspektiv, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brutala kraft gör honom till den ärligaste, den obestickligaste
bland pariserförfattarne. Utan popularitet, h&nad och förbigången,
har han b&llit sig upprätt ooh härdat sig i det goda trotset; utan
kompromisser skrifver han än i dag så som hans
konstnirssam-vete bjuder honom, i romanen och konstkritiken (»Vari möderne»,
»Certains»). Derför är han den ende, som har framtid. Hans
sista bok, »Certains», är den stoltaste bok, som den franska
literaturen på många år frambragt, — geniala utkast i
konstkritik öfver målare som aldrig exponera eller hvilkas namn man
aldrig hört.
Paul Bourget hade varit den, som jag allramest upphöjt ;
han blef ock den som föll djupast, Hans betydelse fbrblifver
oförminskad. Han har i »Oruellc énigme» gjort ett af dessa
grepp ned i qvinnonaturens physis, genom hvilket han står som
vägvisare för en framtidsliteratur. Han har i » Un crime (Tamour*
åskådliggjort och förklarat den manliga typen från fin-de-siécle på
ett oöfverträffligt sätt, — Armand de Querne, mannen som mist
ända intill sista återstoden af omedveten känslofond och som
derför ej kan lefva, ej kan älska, Han har, genom den samman*
smältning af vetenskap och konst, hvilken han verkstält i mera
ideal gestalt än någon annan, företecknat den fysiologiska grenen
af den vitterhet, som komma skall. Men hans vingar voro alltför
konventionelt stäckta till att kunna bära honom på den Bolfiykt,
som han tycktes utlofva; och han har afpuppat sig såsom
bourgeoisiens och damernas välbehaglige Parnassrepresentant. Han hade
djupt uppfattat och distiokt formulerat mensklighetens kris för
ögonblicket såsom kamp mellan rationalism och mystik, mellan
vetande och otillfredsstäld längtan; men då han icke kunde finna
den brygga, som leder öfver ifrån den naturvetenskapliga
materialismen till den på darwinismen hvilande vetenskapliga mystiken
— hvilken ju intet annat vill häfda, än att gränserna för vårt
vetande kunna framflyttas i samma mån som den menskliga
organismen differentieras och att det område, som i dag blott kan
omfattas med aningen, med tron, med intuitionen, och som derför
ter sig som natt, i morgon skall varda inhägnadt af vetenskapen —,
vände han tillbaka, skrämd af denna naturens bankruttförklaring
gent emot den moderna, i sinnen, intelligens och känslor högt
utvecklade menniskans behof och fordriogar. I »Le disdple* vardt han
predikant emot den vetenskap, hvars nästa goda stadiam han
glömde fbr dess ögonblickliga farliga konsekvenser, samt kastade
sig i armarna på det katolska presterskapet (såsom för öfrigt
redan i slutkapitlet af »Mensotiges») och på den sterilaste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
