Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Ett mästerverk från gårdagen, af E. v. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonårige trälen Dagvard och den sjuttonåriga hertigdottern Agnes.
Tvänne barn hjelte och hjeltinna i ett stort sorgespel! Idén
är tvifvelsutan ny och egendomlig, men den är dramatiskt
omöjlig. Barn kunna vara hufvudpersoner uti en idyll, såsom
t. ex. Bernardin de St. Pierre» Paul et Virginie eller Runebergs
Julqvällen med sin sjuttonåriga vänliga Augusta. Uti en idyll
kunna den barnsliga oskulden och hängifvenheten spela en
hufvudroll.
Annorlunda i dramat, framför allt i tragedien. Dramat
går omedelbart ut på handling, en handling som utvecklar sig
med och ur karaktärerna. Men hvilken karaktär i egentlig
mening, hvilken dramatisk utveckling kunna finnas hos
sjuttonåriga hjeltar och hjeltinnor? Barnets karaktär framträder som
natur. Sjuttonåringens utveckling kan bestå endast i en
öfver-gång från gosse till yngling, från flicka till jungfru. Den
handling, som härmed förknippas, är ett stycke psykologi en action:
Konflikten mellan själens drömlif och hennes uppvaknande.
Häraf kan i ett drama göras en episod, några intagande scener,
icke mer.
Men Edvard Bäckström har försmått detta. Han åsyflar
någonting annat. Han kastar sina båda stackars barn ut i
vcrlden, midt i det upprörda handlingslifvets vreda böljor, hopar
gräslighet på gräslighet rundt omkring dem, tills de slutligen
förgås. Han pinar barnsligheten att spela hjelterol. Han har
ifrigt studerat de högromantiska teatereijfekterna hos
fransmännens ära, Victor Hugo — hvars Ernani han så talangfullt
öfversatt — och han begagnar sig hänsynslöst af hvad han
inhemtat. Han eftersträfvar sitt omöjliga mål med alla möjliga
medel. Detta förhållande innebär förklaringen på den drastiska
verkan hans arbete gjorde från scenen, och det pinsamma
intryck det gör på den som i stillhet genomläser detsamma.
En försoning är omöjlig mellan dessa båda motsatser. De
göra som kruttunnan i Dagvard Freys sista akt gör med
hjel-ten och hjeltinnan: De spränga alltsammans i luften.
Jemförelsen mellan Mucius Sceevola och Dagvard Frey är
betecknande för Edvard Bäckströms uppfattning af det
dramatiska och tragiska. Den hjeltemodiga Scaevolas sjelfuppoffring
hade till syfte fäderneslandets räddning, och detta syfte blef
äfven uppnådt. Dagvard Freys handling åter — sjelfva knuten,
vändpunkten i Bäckströms drama — erinrar om gossen, som
vardt ond på sin mamma, och för att straffa henne beslöt att
sjelf icke äta. Tsar Ivan den förskräcklige försäkrar Dagvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
