Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Vi segrade! En berättelse från lifvet i Sibirien, af Grigorij Alexandrowitsch Matschtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmodan, att man där lefde sorglöst och helt och hållet
hade förgätit oss. Icke förgäfves hade hundra år förgått,
hvilka man sorglöst tillbragt i denna by, som uppstått af
ett af de gammaltroendes kloster, hvilket. åter någon gång
fordom uppförts af några verldens fåfanglighet undflyende
fanatici eller måhända äfven desertörer. Man lefde lugnt
och sorglöst i byn utan den minsta tanke på en »upptäckt».
De hade icke blifvit upptäckta på hundra år och deras
sorglöshet öfvergick derför till sed och vana. I sedvanan sågo
de sin rätt, i brottslig undandoldhet en hjeltedat, i sitt råa,
afskilda, okultiverade urlif en tillräcklig lag. De voro
naturligtvis, såsom alla vildar, förfärligt egensinniga i sin
grof-het och sitt hat till »världen». Oaktad t den långa
ensamheten hade ingen af dem under hela hundra år gjort ett
försök att sammanträffa med vår kulturvärld eller låta oss
veta om* sin tillvaro. De voro fullt belåtna med sin
urskog, sin »församling», sina hemväfda kläder och originella
»sipaner».* Det var dem nog att solen, månen och
stjer-norna lyste den. Som mullvadar, foglar eller fiskar lefde
de där. Lagar, handel och pengar voro för dem idel
obekanta saker; ja de förstodo sig hvarken på att köpa eller
sälja! De erkände inga pligter; pligtkänsla förvexlade de
med »den inre driften», och de arbetade endast för att icke
svälta ihjäl. Allt tillverkade de själfva och förbrukade det
också själfva.
Det var ett vildt urlif, hvilket, liksom hos alla vildar,
från Afrika till Polynesien, endast reglerades af sed och
tradition. Ledaren och bevararen af dessa traditioner var den
åttioårige Prow, som endast var underordnad
»församlingen». >Försörjare» var för dem sbyförsamlingen»; den
försåg dem med allt, hvad de behöfde, och allt arbete utfördes
hos dem gemensamt. Utan sin skogsförsamling ville de
ingenting veta af, och för henne ofvergåfvo de allt i världen.
Vårt lif, vår kultur, organisation, ordning kallade de
»synder» och oss »svarta korpar». Det är då klart, att de
lemnade en tillflygt åt landsstrykare och andra
lagöfverträ-dare. De associerade sig med dem, men endast på det
vil-kor, att de för alltid skulle stanna i skogen. Det fans,
enligt deras begrepp, inga förbrytare, endast »guds folk», som,
Bonderock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
