Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genier hade repeterat för litet. Det hela artade sig till en
repetition inför den tillspillogifna söndagspubliken, som var
tacksam for det lilla den fick. Mozarts geni kan genomstr&la
äfven den uslaste tolkning. Men — det skulle varit en modera
opera —! D& hade väl biljetterna lämnats tillbaka och kassan
bombarderats. Lefve Mozart!
Vasateatern, som i september öppnades under samma
direktion som förra säsongen, har bl. a. repriserat Behrens operett
»Prinsessa för en dag», en af förra spelårets värderikaste nyheter
Den svenska operettliteraturen kan räkna denna operett till
sina bästa pioduktioner. Liksom sin fader, prof. H. Behrens,
besitter hr Behrens junior en erkännansvärd savoir faire, som
förhöjer arbetets verkligen vackra och lyckade detaljer och
kastar ett förgyllande skimmer öfver de mer vanliga och
handt-verksmässiga. Flere af Lazarillos och Teresinas soli ega
melodisk fägring och individuel karaktaristik, särdeles det i lyckad
mystisk ton hållna spå-rondot. Lazarillos serenata öppnar operan
på ett behagfullt sätt, korallkupletterna äro fina och lätta,
kärleksduon däremot för arbetad och idélös. Rakduetten är
däremot ett spirituelt stycke i fransk operettstil, äfvenså andra
aktens trio trots valstakten, som går igen litet för ofta både i
soli och körer. Finalerna äro roande och dramatiska,
Lazarillos dans visa väl rhytmiserad, det hela ganska hedrande för
den unge kompositören, hvars arbete fick en lyckad tolkning å
Vasateatern särdeles i våras, då Anna Pettersson creerade
Lazarillo och var briljcmt i ordets hela bemärkelse, en framställning»
hörande till den firade operettsångerskans allra förnämsta. Mot
denn sol slocknade teaterns små stjernor, såsom fröknarne
Ekström och Johnson, af h vil ka den förra dock var ganska nätt,
ehuru något matt, och sjöng rätt snällt, trots röstens något
slitna beskaffenhet. Hr Strömberg var en komisk Cucumafio,
hvars sång var svår, men hr Lundin — konungen — låt sitt
sångparti ej illa komma till sin rätt. Hr Klinger hade ett
mindre tacksamt parti, men i första akten en melodiös
canzo-netta, värd ett bättre sångsätt. Hr Åkerblom ernådde en succés
de maigreur i den välkända Åbjörnsonska stilen och hr Lundahl
spelade med erforderligt fjesk en Q an tig kammarherre. Libretton
kunde varit roligare och haft mera bons mots och farre dåliga
kvickheter. Kör och orkester voro väl »samspeltadet hela
gick gom en olja och nådde en framgång, som, stödd på en
bättre textbok, skulle blifvit än större. Emellertid förtjenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
