Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Vi segrade! en berättelse från lifvet i Sibirien, af Grigorij Alexandrowitsch Matschtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi segrade!
En berättelse från lifvet i Sibirien
af Grigorij Afexandrowitsch Matschtet.
(Ofversättning fr&n ryskan af H. O.)
IV.
Ingen enda undkom.
Inne i byn var ett infernaliskt oväsen. Kvinnor,
flickor och barn tjöto. Bönder stodo dystra som skogsdjur,
tego och stirrade mot jorden. Kanhända ångrade de nu sin
paniska förskräckelse, som hade drifvit dem ned i
jordrummen. Jag läste åtminstone, hvarje gång någon höjde upp
ögonen, i deras dödsbleka, bruna ansigten en obeskriflig
förbittring. Jag tyckte, att några af dessa skogsdjur gräto;
de voro dystra, andades tungt; liksom en i ett skjul
inträngd, uppretad hjord stodo de där alla. Ja, som en hjord
— tyst, uppmärksamt riktande ögonen mot en enda punkt
och endast afvaktande en stöt för att blindt störta framåt.
Ett utbrott syntes oundvikligt!... Man kände det i luften,
man såg det på ansigtena, på den allmänna spänningen och
oron ... Tillsvidare inskränkte man sig till ord.
— De svarta korparne!... hörde man från ett håll.
— Hvarför hafva de flugit hit, hvarför?... svarade
andra.
— Ha Ni då för litet rum?!
— Låt oss vara i fred, lemna oss!
Larmet, tjutet och skymfandet tilltogo. Allt större
förbittring hördes i utropen. Det föreföll mig, som om
mängden skakade på sig likt en slaghök, innan han störtar sig
ned öfver sitt byte. Jag iakttog flere gånger denna rörelse,
Ur Dagms Krönika. X. 11—12. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
