Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Vi segrade! en berättelse från lifvet i Sibirien, af Grigorij Alexandrowitsch Matschtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig därtill tydligen i säkerhet Skogen var inpå honom, och
hvem kunde följa honom i denna ändlösa, tjocka,
ogenomträngliga skog, nvarest han utan tvifvel kände hvarje vrå?
Men att intränga i den var dock icke så lätt t. o. ra. for
unga personer. Det fordrades stor skicklighet och vana att
stiga ned för dessa halkiga, glatta klippafsatser. Den gamle
visste det och satte sig därför att hämta krafter.
Han satt på en nästan otillgänglig ö, omfattande knäna
med händerna och med nedsänkt hufvud, utan att ens se
upp, liksom han ej alls bekymrat sig om oss. Man skulle
icke kunna tro att det var en flykting, utan en vanlig
vandrare, som hvilade ut efter sin vandring. Han såg ej ens
upp. Isprawniken hotade honom med fingret, Poklewskij
nedkallade hundra tusen d ... r öfver honom och damerna
yttrade högt sin onåd öfver hans fräckhet, men han syntes
ingenting höra, ingenting se. Detta lugn, denna nästan
hånande, föraktliga sorglöshet endast ökade vår förbittring.
Vi kände nu, hvad hvarje jägare måste känna, när han
skjutit bom på en fogel, och denna kretsar och kraxar öfver
hans hufvud, under det han måste ladda om sin bössa.
Men plötsligen förändrade sig allt hastigt, och tycktes
liksom besegla den gamles öde .. . Det inträffade någonting,
som hvarken han eller vi väntat, ja som vi knappast tänkt
oss. Under vår lätt begripliga upphetsning hade vi glömt
att strategen och läkaren med manskap hade ridit ut från
byn för att på den långa omvägen komma till skogen . ..
Vi trodde icke våra öron, då vi i fjärran hörde hofslagen
.. . Men det förgick knappt en half minut förrän strategens
hvita häst syntes vid skogsranden.
Den gamle hörde hofslagen på samma gång som vi.
Det förblef en hemlighet för oss, hvad han därvid kände,
emedan vi ej noga kunde urskilja honom; men han vände
sig lifligt om. Rakt fram, på andra sidan klippan, vid den
gröna skogsranden, dit han så girigt längtade, hvarest alla
hans förhoppningar koncentrerade sig, satt manskapet redan
af för att stiga upp till honom på klippan.
Snabb som en yngling sprang flyktingen upp. Vi höllo
andan.. . Hvad ämnade ban göra? ... Nu liknade han helt
och hållet ett hetsadt vilddjur ... Han blickade sig omkring
åt alla sidor, liksom om han sökte en utväg, eller öfverlade.
Så stod han der några sekunder villrådig och obeslutsam,
innan han fattade något beslut. Att gå framåt mot skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
