Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Om humor, af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lif och literatur, ty den innebär en genväg till det som
allt sedligt sträfvande syftar åt — sjelfviskhetens afslipande
och ett stärkande af samhörighetskänslan.
Men detta ha de stränge moralisterna glömt. Man ser
ned med förakt på gångna tiders humorister. De förgylla
ju lasten och göra den nöjsam. Deras lustiga figurer äro så
roliga, att man måste fa lust att deltaga i deras liderliga
lag. Ja det är just det man får lust till, men det är icke
derför att deras bestialitet i och för sig är så lockande, utan
derför att de sjelfva i den vänliga belysningen blifvit så
tilldragande, att vi se bort ifrån deras bestialitet och
finna dem älskvärda och nöjsamma. Vi tycka om dem.
Och det är ju detta att tycka om våra likar som menas
med kärlek. Kan någon för Kristi skull eller för den
berömda »ideala fordrings» skull älska sin nästa, så är det
godt och väl. Men hvad man vanligen i den vägen far se
bär just icke kärlekens tecken. Det kallas ju kärlek detta,
att med beherskad afsky nalkas en usling, bestraffa, å högre
makters vägnar förstås, och slutligen benåda — å högre
makters vägnar naturligtvis. Man är en domare — hvem
som har insatt en i det embetet vet inte jag — och man
älskar efter den der grundsatsen: den man älskar agar man
— en förmyndaregrundsats som egentligen icke passar
varelser, som samt och synnerligen äro omyndiga. Att älska
utan aga passar bättre och det är just hvad humorn gör.
Vi skratta åt hvarandra, förlåta och hålla af hvarandra, det
är humorns innebörd.
Gångna tiders humorister hade väl ock ibland anfall
af sedligt nit, men de buro sig så naivt åt, att det
humoristiska ensamt framstod som det berättigade — det som
man tyckte om, under det att sens moralen kom på som
en löst hängande skylt, som man icke brydde sig om. »Detta
är djefvulen» stod det skrifvet på de medeltida
mysteriernas lustigkurre — den arme prestplågade humoristiske
haltande hornbäraren och det var naturligtvis meningen att
inpränta förakt och afsky för honom. Men detta lofliga
syfte förfelades alldeles, tv folket tyckte att halte fan var
det roligaste och intressantaste de sett. Sankte Pär med
nycklarne och fru Dygd och alla de andra helgonen
förvandlades till obetydliga bipersoner, som man var lika nöjd
åt, under det att halte fan lefde sig in i och blef kär
hälen af folkets fantasi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
