Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Sommarstudier, af Anna Wahlenberg - I. »Vår gamla bekanta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En förmiddag vände fru Dahl p& hufvudet och sftg efter
honom.
— Ada, hvad gör du — utbrast fru Abelius.
Hon trodde den anga frun begick en oförsigtighet. Men
Ada skrattade inte.
— Jag tyokte han sftg sft melankolisk ut i dag — sade
hon. Och tänkte pft honom en lftng stund. Det var synd om
honom att sitta s& der ensam, när alla andra hade sällskap.
Ooh ofärdig som han var, mftste han känna sig dubbelt
öf-vergifven.
P& eftermiddagen var kotteriet samladt i sooietetssalongen
för att sysselsätta sig med sång oeh musik. Derinne fannos
för öfrigt endast fä personer, ett par schaokspelande herrar ooh
ett par andra, som läste tidningar.
Medan Louise och Agnes Abelius spelade ett fyrhändigt
salongsstycke, satte Ada sig vid ett fönster med hakan i
händerna och lyssnade till musiken.
Plötsligt stördes hon af ett baller, ooh d& hon sftg upp,
varseblef hon »deras gamla bekanta» ligga atsträokt p& golfvet
under de mest ifriga ansträngningar att komma upp igen. Han
hade tydligen velat lägga tillbaka en tidning pä bordet och
snaf-vat pft de bonade tiljorna.
Vid pianot hade man ingenting märkt, schackspelarna sutto
långt inne i en fönstersmyg, och de tidningsläsande herrarna
hade försvunnit.
Ada tvekade ett ögonblick, men till sist giok hon bort till
honom ooh bjöd sin tyelp. Han log mycket glad t och
erkän-samt, ehuru han troligen slagit 6ig hårdt, ty han hängde tungt
emot henne. Först såg han ocksft något generad ut och klagade
öfver det bonade golfvet, men sft fort han kommit upp och hon
erbjöd sin arm till stöd, kände han genast civilisationens kraf,
gjorde en afböjande rörelse och hviskade helt förtroligt:
— Ta min i stället, sft ser det litet bättre ut.
Hon smftlog, tog hans arm och stödde honom sft godt hon
kunde pft detta något opraktiska sätt. Och dft hon fört honom
till en stol, kunde hon naturligtvis inte strax lemna honom,
allra helst som han genast presenterade sig, nödgade henne att
också säga sitt namn och började prata sft lifligt som en
verklig »gammal bekant».
Utan att göra en enda fråga hade hon om en halftimma
reda pft konturerna till hans lif, orsaken hvarför han befann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
