Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Sommarstudier, af Anna Wahlenberg - II. Hon kom ihåg det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon blef fru Malmkvist, men trodde att hon varit sin mans
hushållerska innan hon blef hans fru.
»Ska vi gå?»
»Ja... Ett kafferep kan man ju alltid ga på. Det
betyder ju ingenting så här på landet. Och så kan man ju inte
såra henne ... Hon har alltid varit så vänlig och tjenstaktig.*
»Ja, det förstås...»
Det var en ganska fin societet som samlades vid
tolf-tiden i fru Malmkvists två, små nätt möblerade rum. Det
var konsulinnan och doktorinnan med döttrar, fröken Winter,
den förmögne grosshandlar Widells lilla eleganta fru,
sjö-kaptenskan Hellman med flera.
Värdinnan, en liten fetlagd uppenbarelse i svart atlas,
som gjorde hennes former ännu fylligare genom att märka
alla runda partier med glansdagrar, tog emot sina gäster
med den mest förekommande artighet.
Hon tittade jemt och ständigt ut genom fönstret medan
hon talade, och så fort hon såg någon ny gäst på
gårdsplanen, sprang hon ända ut på trappan för att välkomna,
och neg in henne hela tamburen igenom och bort till soffau,
eller om den var upptagen, till någon bekväm stol.
Gästerna tittade sig noga omkring och hviskade litet
vid hvarann i hörnen, och när fru Malmkvist var ute talade
de högre.
»Man skulle kuappt kunna tro att hon är slagtarfru,»
sade fröken Winter och satte upp sin lilla aristokratiska
näsa i det hon mönstrade väggar och möbler.
Det syntes verkligen att hon hade ambition.
När man betraktade portiererna och ateniennen med
alla de fina småsakerna skulle man verkligen kunnat tro
att man var i en familj med uppfostrad smak. Gardinerna
med de knypplade spetsarna tydde också på detsamma,
om de bara inte haft en sådan omöjlig veckad kappa öfver
sig. Bordet var dukadt med en massa silfver, som skulle
ha sett vördnadsbjudande ut, om bara inte en ishink blifvit
använd till blomstervas, och anordningarna i öfrigt skulle
ha vittnat om en ganska aktningsvärd bekantskap med den
fina verldens fordringar, så framt inte bordlöparen råkat
komma på galen led öfver bordet
»Söta Ebba lilla, hvad du har för en vacker klädning,»
sade fru Malmkvist och kysste sjökapten Hellmans lilla fru
midt på munnen. »Är den från Lundins?»
Ur Dagm» Krönika. X. 11—12. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
