Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Sommarstudier, af Anna Wahlenberg - II. Hon kom ihåg det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det dröjde en stund innan hon kunde tala. Men så
fick hon fram ett par ord.
Hon rådde inte för det! Nej, hon rådde inte för det...!
Hvad var det hon inte rådde för?
Det ville hon inte säga, men hon sade i stället att hon
visste det, att hon mycket väl visste det, ja, att hon visste
att hennes man inte hade något fint yrke. Och så
storm-snyftade hon.
»Men, fru Malmkvist! Kära fru Malmkvist...!*
Jo, det visste hon. Men det var hederligt. Det var
det! Hon ville önska att alla raenniskor voro så hederliga
som hennes man och gjorde lika bra rätt för sig.
Och så tog hon bort näsduken från ansigtet och säg
på dem allesamman, men längst på Ebba.
Den lilla frun fick tårar i ögonen. .
»Du förstår väl att jag inte menade...»
Fru Malmkvist gjorde sig så rak och ståtlig som hon
kunde bli.
jJag är enkel, fru Hellraan», sade hon och lade sin
utbredda hand öfver bröstet. »Jag är en tarflig menniska,
fru Hellman. Jag har inte något distingert sätt att umgas
med menniskor, fru Hellman. Men jag är hederlig, fru
Hellman, och jag tror till och med att jag kan såga
att jag har mera takt och uppfattningskänsla än en del
andra.»
Hon hade hållit upp sitt hufvud länge nog. Det der
talet öfverväldigade henne alldeles, så hon sjönk i hop och
föll i ohejdad storgråt, hvarunder hon naturligtvis inte
hörde ett ord af hvad fru Hellman och de andra sade.
Till slut måste doktorinnan och konsulinnan föra in
in henne i sängkammaren, stänga dörren och lägga henne
på soffan. I det vttre rummet var det tyst. Man satt
och lyddes. Derinifrån hördes fortfarande snyftningar,
låga tröstande röster och ljudet af flaskproppar, som
drogos upp.
»Herre Gud, inte kom jag ihåg att hennes man var
slagtare», hviskade fru Hellman, som såg ytterst olycklig ut.
»Ja, hvem tänkte på det», sade fru Widell.
Lilla fröken Winter satt småleende och borstade
smulorna af duken.
»Men hon kom ihåg det hon I Och det bara for hon
så rysligt gerna ville glömma det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
