Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett sekularverk, af Gustaf R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klappade deras hjärtan som en ynglings vid den plötsliga åsynen
af den tillbedda.
De framåtsträfvande i den nu lefvande slägten känna
annorlunda. De veta, att dumheten är ett rofdjur och det mest
seglifvade af alla, att fegheten, maktens flinka slaf, som springer
efter dess vink, är stark som själfva modet, när det gäller att
försvara fördelar, hvarpå den har häfd, och de tänka, att det
man kallar framåtskridande är en sjuk snigel. Fabelns naive
man köpte sig en korp för att se, om det var sannt, att den
kunde blifva 200 år gammal. De framåtsträfvande i våra
dagar veta på förhand, att hela den svarta korpredligheten,
alla korpsvarta lögner i alla stora och små korpnästen skola
öfverlefva dem — huru många hundra år är dem likgiltigt.
De hafva väl någon sällsynt gång sett det goda segra, men
aldrig hört erkännas, att det var det som för dem är det goda,
hvilket segrade. De hafva alltid sett sanningen först smädas,
så om möjligt dödas, och om det icke lyckades — då kastreras
och erkänn as. De hoppas därför icke mycket. Många af dem
hafva dräpt hoppet hos sig, som man extirperar en nerv, som
kan vålla allt för mycken smärta. De hafva blifvit besvikna
för ofta.*
Detta är naturligtvis mera ett uttryck för tillfälligt
missmod än för en fastrotad åskådning. Men det är dock ett
resultat af en lång erfarenhet, hvilken lemnat djupa spår efter
sig. Och det förefaller nästan anmälaren, som om författaren
låtit i ett och annat hänseende alltför starkt påverka sig af
hvad han i sitt lilla land iakttagit. Verket var anlagdt som
en skildring af idéernas kamp, visserligen endast där dessa
framträdde i konstnärlig form, mera än som en allsidig ästetisk
karaktäristik. Det tyckes hafva något afvikit från denna plan
numera. Denna sista del af det stora arbetet betonar ännu mera
än något af de föregående den rent konstnärliga sidan hos de
skildrade författarne, Brändes har fått större benägenhet än
förut att frarahäfva icke så mycket hvad författarne gjort, som
huru de gjort det. I synnerhet vid skildringen af Börne synes
denna uppfattning bjärt framträda och något af den moderna
tyska knektandans förakt för den politiske idealisten hvilar
därför öfver skildringen eller rättare, han synes fastän af andra
skäl än det moderna Tysklands blinde beundrare, icke hafva
gjort samma rättvisa åt denne stolta demokratiske ande som åt
den caesardyrkande Heine. Det synes nästan som om det för
honom vore en lika väsentlig sida vid de upprörda händelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
