Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Befriad, af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hufvudet — han kan bli en bra karl och en lärd karl —
han kan lefva länge och bli er ålders tröst.
Han klappade henne på axeln. ’ Det ryckte till i hennes
mungipor, men hon hvarken grät eller svarade nägot.
När doktorn gått, satte hon sig upp i soffhörnet med en
kudde bakom hufvudet. Läkarens ord, att barnet kunde bli en
bra karl och lefva länge, genljödo i hennes öron. Gode Gud,
hvilken karl, hvilket lif! Och när hon tänkte därpå, steg där
upp 1 hennes bjärta en känsla af svidande ömhet för barnet.
Hon reste sig, gick fram till vaggan och föll på knä där bred-
vid. Barnet hade vaknat och började gråta.
— Är du hungrig? sade hon högt; — stackare, din mor
ger dig inte att äta — en sådan elak mamma du har!
Och medan barnet drack ur hennes barm, svällde hennes
järta af allt större ömhet. Hon tryckte den oformliga kroppen
intill sig, hon kysste det lilla med vackert hår betäckta hufvu-
det, hon jollrade och pratade. När barnet sedan, mätt och för-
nöjdt, åter låg i vaggan, med sin enda ärm och dess knubbiga
lilla hand på täcket, log hon mot det, som hade hon varit en
lycklig mor.
| ja — så länge han var helt liten — då hade han ju
hennes knä, hennes arm att hvila på. Men sedan — hon såg
honom kräla och krypa på golfvet som ett djur — såg honom
blicka efter de andra barnen, när de sprungo eller lekte — såg
honom blifva man och ändå alltjämt krypa. Och hon som varit
så viss på, att han skulle bli lik sin far, hon som i drömmen
tänkt sig honom som den starkaste arbetare!
Hon skulle kanske kunna lära sig att bära det — barnet
var ju ändå hennes, och hon kände, att hon skulle kunna hålla
af det så gränslöst, att denna kärlek i sig själf blefve nog att
fylla hennes lif.
Men han? Ingen moderskärlek vore i stånd att komma
honom att glömma sin förfärliga vanförhet; hela sitt lif, ett
kanske långt lif, längre än hennes, skulle han sucka och lida,
krypa, krypa!
ätt kunde hon vara viss om: han skulle aldrig tacka henne
för det hon skänkt honom lifvet. Om han i stället en dag för-
bannade henne därför — hvad gjorde hon då?
Hon vardt utom sig af ångest, när hon tänkte på allt detta,
där hon satt i skymningen. Om Gud egde makten, hvarför be-
friade Han icke genom döden en sådan liten stackars varelse!
Ur Dagens Krönika. XI. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
