Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy, av Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
tienstfulla deltagande i sångarkriget, beklaga vi den mimiska
stelhet, som här och hvar yppade sig och som i den efterföl-
jande stora finalen öfvergick rent af till försteving. Gestikula-
tionen led i samma akt af en snarare löjlig än gublim fördubb-
ling å la qvarnvinge af den s8. k. stora gesten, som stundom
hotade slå den heliga Elisabeth på magen.
Oinskränkt må berömmas det stora (och långa) katolska
recitativet. Detta gör ingen af våra sångare efter. Särdeles
det hemska Lentot gafs med en i ordets fulla mening magnifik
lyftning, bredd och glans. Men angående de derpå följande
piano-fraserna äro vi af något olika tankar, framförallt vid: »med-
vetandet försvann», som hr Labatt sjöng melodiskt klagande i
st. f. realistiskt flyktigt och abrupt:
Hr Labatts tenor har alltid gjort sig skönast i forte. Så
under hans krafts dagar, så också nu. I åtminstone ett par
tre toner vällde något af den forna blixtrande hjelteglansen fram,
hvartill. ingen af våra nuvarande tenorer kan visa motstycke, så
t. ex. 1 »min räddning är Madonnan>, eller »skynda till Venus
berg». Det fanns föröfrigt i det slitna och hesa mellanregistret
toner, långt bredare än våra tenorers och en naturlig värme, en
bakgrund af något öfvertygande och innerligt, som icke alltid
förefinnes hos våra skönklingande, men ej sällan tomma och kalla
tenorröster. I föredraget beundrade man den storartade poin-
tering af frasen, som hos våra tenorer alltför ofta uppgår i väl-
ljudande nongens. Den stora scenen i tredje akten bjöd på bril-
janta ställen i denna väg, en förmåga att ge sig helt åt situa-
tionen, åt stämningen, som icke så litet sticker af mot våra te-
norers alltför stora räddsla för att falla ur denna »förderfliga
salongston», som alltid varit svårutrotlig inom vår k. operåscen
och mot hvilken Wilhelm Bauck på sina äldre dagar (framför-
allt efter Trebelli-tiden) drog så kraftigt i härnad. Våra sven-
ska tenorer äro för blyga och generade för en frasering, så vild
och ursprunglig, som ferestädes i detta recitativ. Det är denna
let lyriskas alltför stora öfvervigt öfver det dramatiska, hvar-
ver utländingen t. ex. dansken Kjerulf hos oss klagat. Der-
med vilja vi ej försvara ett så hejdlöst bortseende från musikens
fordringar, som dansken Brun i Tannhäuser gjorde sig saker till,
utan att kunna nå hälften af Labatts verkan, hvars hemlighet
är att den ernåtts med medel som, midt 1all realism, dock varit
alltid konstnärliga och välbetänkta, aldrig som hos hr Brun slår
ende öfver i komisk persifflage.
Ur Dagens Krönika. XI. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
