Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar. (Januari 1882.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orätt detta än må synas*. Våra teatrar lida brist på dem
som kunna tolka sådana roller. Den enda som kommer
närmast och. likväl är på långt afstånd skulle väl vara fru
Moberg. Andra som hos oss försökt sig på det området
*äro alldeles otillräckliga. Man har sett mycket
besynnerliga företeelser, sådana som bestämdt aldrig skulle tillåtas
på en skådebana af högre ordning, unga flickor, om hvilka
man just icke kan säga att de spela illa, ännu mindre att
de spela bra, ty de spela alldeles icke. De veta icke det
ringaste hvarom fråga är. Och ingen finnes som kan gifva
dem ens en aflägsen föreställning om hvad konst
egentligen borde vara!
“Prinsessan af Bagdad“ föll och förtjenar icke annat.
Det är icke alltid som Alexandre Dumas kan begagna sig^
af sitt snille. Den danske författaren Chr. Molbechs “Uppåt!“
föll också och förtjenar det i lika hög grad. De dagliga
tidningarna hafva redan, för länge sedan hållit liktal. Ingen
tog det uppskrufvade, innehållslösa handtverksarbetet i
försvar, icke ens någon hyperidealistisk apologet, som annars
i professor Molbechs dimfigurer kunnat finna ersättning för
den hos vissa författare öfverklagade bristen på det
“konstnärligt renande elementet", t. ex. förmedelst den genom
kolos renade kärleken.
Att Dramatiska teatern tog upp professor Molbechs
stycke var otvifvelaktigt ett misstag, men dock vida
förlåtligare än det som begåtts genem att spela ett par af
Lambert Thiboust’s okonstnärliga arbeten, i synnerhet det gamla
“Aux crochets d’un gendre“, som icke ens Södra teaterns
publik kunde smälta. Om Dramatiska teatern ovilkorligt
ville spela ett så tarfligt stycke, borde väl rollerna då hafva
utdelats på annat sätt. De flesta tidningar hafva varit så
artiga, att de gifvit sitt erkännande åt spelet. Det är en
för långt drifven artighet. Spelet var otillräckligt, erkänna
alla som anse sig icke behöfva vara artiga på sanningens
bekostnad. Vid första föreställningen var äfven minneslexan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
