Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I tegel, i lera och på duk. Blick på vår nutidskonst af Claudius (non Marcellus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. Starkad aldrig reste sig mera. “Det är rätt åt de der gamla,
fula gubbarne!“ sade en älskare af nutiden. Uttrycket är
naivt, men det är kanske icke så helt och hållet obefogadt.
“Med romantikerns djerfhet pröfvar han på, huru långt
plastikens gränser sträcka sig“, skref Gustaf Ljunggren om
Börjeson och tänkte väl då mest på konstnärens
Kägelspelare,, men påminner i det samma om det antika
konstverket, Myrons diskuskastare. Man kan spörja hvad
romantiken har att göra med en så realistisk bild. Snarare skulle
man väl tro, att Börjeson i sin Kägelspelare tagit ett
afgö-rande steg åt verklighetskonsten, hvilken ju Myron i sitt
verk bestämdt tillhörde. Rådligast är väl för öfrigt att icke
alltför mycket uppehålla sig vid discobolus, då man talar
om kägelspelaren. Hvad romantiken vidkommer, spåras den
kanske mera i Börjesons sjöjungfrur, som skaffade
konstnären ett namn . . . Hvarför? Jo, derför att drottningen af
Wurtemberg tyckte om dessa jungfrur och béstälde dem i
marmor.
Det behöfs icke mer än att en furstlig person uttrycker
sitt höga gillande af ett arbete, så är det arbetet ett
förträffligt verk, i de flesta fall ett mästerverk. Hvad har
konsten icke lidit af sådana furstliga tycken! Nu är det visst
sant, att den bekante konsthistorikern Lubke var
drottningens följeslagare, men nog vet man, huru en
konsthistoriker förvandlas till en hofman. Det vissa är, att
“sjöjungfrurna" äro ett par klena figurer, som alldeles icke bidraga
till konstnärens anseende, och det der “förtrollande
romantiska skimret", om hvilket professor Ljunggren talar, kan
icke skyla öfver bristerna i modelleringen, åtminstone icke
sådana de synas i gipsafgjutningen. “Sjelfva drömmande,
synas de som en skön flyktig dröm“, heter det om samma
jungfrur, också ett loford öfver ett plastiskt konstverk!
Lyckligtvis vaknade konstnären, och det var slut med
drömmen. Han kom till Paris. Der drömde han ännu en
gång, en passe-temps, onekligen ett fint och ädelt arbete,
och drog till med en fången viking, motsatsen till det förra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
