Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par vårdagar på mellersta Öland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag, för att vänta där, steg upp på den af
friska, gröna träd omgifna vallen, mötte mig en frisk,
lifgifvande vind från sundet, på hvars yta små, af solens
klara strålar upplysta böljor, här och där med hvitkrusiga
ryggar, liksom på lek tumlade om för den sydliga brisen.
Midt för mig utsträckte sig den efterlängtade ön med
alla sina väderkvarnar och långt borta i nordost syntes,
likt en blånande skugga, Borgholms ståtliga ruiner hägra
liksom vore de upplyfta öfver sjön. Det var just dit
min håg stod, och mina tankar flögo före bort till dessa
täcka lundar, där näktergalen sjunger i kapp med så
många andra af våra löfskogars bästa sångare.
Timmen blef mig lång, men så ändtligen närmade
sig klockan till 6, folk började samla sig vid
ångbåtsbryggan, och tiden var inne äfven för mig att gå
ombord.
Så tjöt då ändtligen ånghvisslan en, två, tre gånger,
och vi gungade åstad på sundets klara böljor.
När jag fram på morgonen steg i land vid
Borgholm, styrde jag genast mina steg mot den täcka lunden
söder om staden. Omgifna af täta törnbuskar höjde
ekarne sina ståtliga gröna kronor öfver en mångfald af
mindre löfträdsarter, och högt därofvan tronade de gamla
ruinerna, präktiga att skåda.
Min plan var ej att länge uppehålla mig i den för
mig förut välkända löfskogen, endast i förbifarten skulle
jag genomvandra den. Redan innan jag nått skogskanten
ljödo sångarnes toner mig till mötes.
Bröstvattradesångaren mottog mig med sitt egendomliga varningsläte,
en lång rad af tätt på hvarandra följande knäppningar
eller smackningar, näktergalen ville ej fram med sina
vackraste toner, han endast varnade sin rufvande hona
med en fin, långdragen hvissling. Svarthättan åter lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
