- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
391

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra gnagare.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var det den ena tappten efter den andra dagen lång. Jag
måste anlita hela min vana vid dylika fall för att efter
hvarje tappt få reda på min hare. Mot aftonen märkte
jag, att det stackars djuret var alldeles uttröttadt och
gjorde de mest förtviflade försök att krångla sig ifrån
hundarne. Alltid blef han dock upptagen igen.
Slutligen tystnade drefvet nere vid sjön, och när jag
kom dit, såg jag hundarne springa fram och åter på den
sandiga stranden. Det var vid en af Munkebyfjordens vikar.
Jag ringade genast omkring stället men fann intet utspär
af haren. På den fuktiga sanden såg jag hans spår fram
och åter, men därifrån hade han ej gått. Det återstod
ingenting annat tänkbart, än att han gått i sjön.
Fjorden var emellertid rätt stor, och att haren gett sig ut i
den, var alldeles icke troligt. Några meter från stranden
låg emellertid ute i vattnet, som jag tyckte, en snöbetäckt
sten, hvilken jag hade sett en lång stund, och midt
framför denna råkade jag nu att stanna för att öfvertänka,
hvad som var att göra. Då såg jag plötsligt något, som
rörde sig vid den snöbetäckta stenens ena ända, och med
detsamma märkte jag, hvad det var för en sten, jag hade
framför mig. Det var haren. Det stackars djuret hade
gått ut i sjön så långt, som det med sina långa bakben
nådde botten, och där stod det nu med raka ben och så
nedtryckt i det iskalla vattnet, att endast ryggen syntes
däröfver och ögonen berörde vattenbrynet. Öronen lågo tätt
efter ryggen, hufvudet var rakt utsträckt. Den rörelse,
jag såg i vattnet och som förrådde haren, förorsakades
af hans andedräkt.
Om det nu också ej var harens mening att söka
skydd genom att efterhärma en snöbetäckt stens utseende,
så är det dock påtagligt, att han i det våta, för honom
så främmande elementet ville göra ett förtvifladt försök

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:32 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0459.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free