Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 4 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följetong till ”Under röd flagg”.
Arbetslös. Forts. från föreg. nummer.
–– ––
Frans hade hört på henne med en viss
spänning: det var ingen vanlig flicka; hos
henne fans säkert en sund kärna, ett frö
som vid förnuftigare påvärkan skulle nå
den högsta utväckling. Frans gjorde ingen
hemlighet af den öfverraskning, hon försatt
honom i. »Det skulle vara mej en stor
glädje», yttrade han, »att kunna så här få
tala med er äfven en annan gång».
Hon nickade vänligt: »Det ska också,
bli en lycklig stund för mej», sa’ hon, »att
åter få träffa er».
De skildes åt; hvar och en innerligt
upprörd och i tankarna lifligt sysselsatta med
minnet af detta möte.
Marie berättade hemma om att hon
träffat lill-systerns räddare och om det samtal,
hon haft med Frans, samt skildrade lifligt
det intryck han gjort på henne. Men
föräldrarna skakade ogillande på hufvudet och
menade, Marie hade bort ta sig lite mer
i akt. En så’n där arbetare talar rakt ut
och frågar inte efter om det är passande
eller inte. Marie afbröt: Låg då något
opassande, något nedsättande i att de talat
vid hvarandra? — Nej, det ville de nu
inte precis säga. Men Marie förstod att
det var endast klass-högfärden som talade
i deras förebråelser. Hon begrep alldeles
icke, huru man kunde vara stolt öfver sitt
stånd, döma folk därefter och inte efter
deras karaktär. Visserligen hade hennes
far alltid betonat, att endast de bästa
människor antagas på tjänstemannabanan; men
hon kände många tjänstemän, som det där
rakt inte passade in på. Hennes far var
en ärans man, det var nog ingen
som ville betvifla; troget uppfylde han
sin plikt och var själfva kärleken mot sin
hustru och sin dotter. Men kunde det
vara ett skäl att ställa honom högre än
den där arbetarn och hans hundrade och
tusende kamrater?
Marie kom härefter icke ifrån sina
tankar och grubblerier. Icke ett ögonblick
lämnade bilden henne, bilden af hennes
nya bekant, och hon riktigt längtade att
åter få träffa honom. Men det gick
månader innan denna önskan uppfyldes.
Händelsevis råkades de emellertid. Bägge gladt
öfverraskade, meddelade hvarandra ett och
annat från den långa tid söm gått sedan
de sist möttes. Frans mor hade dött;
han gaf af den döde och hennes värksamhet
i hemmet en så liflig bild, att Marie
vart djupt rörd. »Ni har åter öppnat ögonen
på mej ett godt stycke; jag är er hjärtligt
tacksam därför. Och så säger man att
arbetarne inte föra något egentligt familjelif».
»Sannt och falskt om hvartann’,» svarade
han eftertänksamt. »Liksom hvarje
människa känner också arbetaren en stark
längtan efter ett lyckligt familjelif. De
ekonomiska förhållandena förstöra dock
arbetarns familjedröm. Han är dömd till ett
ostadigt lif; än har han sitt arbete
i den ena staden än i den andra, än här
på landet än där. Sällan påträffar han en
stadigvarande plats. Under sådana
förhållanden måste arbetarn endera afstå från
allt familjelif eller måste han finna en hustru,
som står ofantligt mycket högre än de andra
klassernas kvinnor. Arbetarns hustru har
i allmänhet inte att räkna på att bli
försörjd af sin man. Eller att behandlas som
en paraddocka. Hon måste göra klart för
sej, att blott ett lif fullt af arbete och
umbäranden kommer att bjudas henne. Lycklig
den arbetare, som finner en sådan hustru».
Marie hade nästan andäktigt lyssnat till
hans ord ...
Från nu stodo de hvarandra vida
närmare. Hon hade lärt allt mer och mer
högakta och uppskatta honom, och till sist
känt sig ega kraft att, hur torftigt en
arbetares lif i allmänhet än är, dela det med
honom. Af deras vänskapsförhållande hade
uppstått ett kärleksförhållande, fullt af djup
innerlighet. Länge höll hon det hemligt
för föräldrarna, men lät slutligen slöjan
falla och anförtrodde dem, att hon icke
var fäst vid någon mänska på jorden så
som vid Frans Kunert.
Hennes »bekännelse» uppväckte en storm
af vrede. Något sådant hade man aldrig
trott om henne. Hur skulle de nu kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
