Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nummer 6 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följetong till "Under röd flagg".
Arbetslös. Forts, från föreg. nummer.
–– ––
Allmänhetens tillströmning till »rätten»
var oerhörd. Gamle Kunert och Marie voro
också där; de hade anhållit att få tagas
som vittnen för den anklagades oskuld, men
rätten hade afslagit deras anhållan. Nu
sutto de, gamle Kunert och Marie, i
åhörarrummet för att åtminstone få höra om rätten
skulle lyssna till lögn eller sanning.
Just nu fördes Frans in; han såg likblek
och tärd ut; den långa häktningen hade
tagit starkt på honom, men hans gång var
som förut säker och stolt, hans blick lika
fri och öppen som alltid. Så stolt som
han, stod sällan en anklagad, så kunde
blott en oskyldig uppföra sig. Gamle
Kunert kunde icke ta sina blickar bort från
sonen. Han hade gärna velat ropa till
honom, att hans far och Marie voro där,
beredda att aflägga tusende eder för hans
oskuld. Stora tårar gledo ned för Maries
kinder, då hon såg sin älskade. Men denna
gång var det gamle Kunert som fann
tröstens och uppmuntrans ord. »Var lugn,
Marie», hviskade han; »här fins ingen som
betviflar hans oskuld».
Dock, hvad man icke väntat, det skedde:
Frans Kunert dömdes till två och ett halft
års fängelse.
Åhörarne mottog med mummel
underrättelsen om domen. Men gamle Kunert
sjönk samman. Marie ville tala med den
dömda, det vägrades. Själf tog Frans
domen med lugn. Den världsliga rättvisan
hade dömt honom, men inför fadern, inför
Marie, inför alla arbetskamraterna stod han
som oskyldig och det var nog anledning
för honom att med lugn betrakta den dom
som i världens ögon brännmärkte hans
goda namn.
*
Ett år hade förflutit sedan Frans’ dom
ett långt, dystert sorgeår för gamle Kunert
såväl som för Marie och småsyskorxen.
Veckor och månader hade man ej vågat
att tala om domen, för att icke rifva upp
de sår, som sorgen frätt i deras hjärtan.
På nåd var icke att tänka; det blåste en
stark reaktionär vind genom hela landet
och man benådade förr en vanlig
»förbrytare» än en oppositionell arbetare. Hvem
hade för resten tänkt på nåd? En
nådeansökan vore ju detsamma som ett slags
brottslighetserkännande, och aldrig ville
gamle Kunert underteckna någon
nådeskrift till regeringen, hvari skulle bönfallas
om hans sons frigifvande.
Gamle Kunert bygde därför inga nya
luftslott mera, drömde icke mer om någon
glad, gyllene framtid. Fastmer såg han
ett dystert regndigert moln på sin
lefnads himmel, som icke löfvade några lugna
dagar. »Nog få vi återse honom», yttrade
han till Marie, som sökte gifva honom
tröst; »men framtiden blir bekymmerfull
och jag tänker mej att det vanärans
brännmärke, som man satt på Frans, skall ha
stämplat, uppeggat honom till en stridsman.
Stridsmän, beslutsamma, energiska behöfver
vår tid och Frans ska bli en sådan.»
Marie sökte vid hvarje tillfälle dra den
gamle bort från dessa sorgsna tankar och
utmåla framtiden i gladare färger. Men
Kunert bara ruskade på hufvudet och
svarade: »Du ska se, att innan dess har
tiden så förändrats att det pärsonliga
inträsset helt och hållet träder i bakgrunden
och blott det allmänna behärskar
mänskorna. Hur skulle det bli annat då de,
som vilja bestämma öfver mänskornas öden,
handla så oförnuftigt som nu sker».
Den gamle Kunert tänkte icke mer på
sig själf; han var färdig med samhället och
ingenting förmådde vidare uppmuntra honom,
om han ock egde en vänlig blick, ett
tacksamt leende åt Marie för hennes oförtrutna
slit. Frågade så Marie honom, hvarför han
utmålade framtiden så mörk och öfvergaf
allt hopp, då såg han allvarligt på henne
och sade: »Barn, inte heller jag är helt
utan en ljus och glad förhoppning. Men
hvad jag ser i en långt aflägsen framtid,
det är i sanning ingen småborgerlig
lycksalighet, det är fastmer en arbetarnes och
den består i deras frihet och lycka».
Så kom det sig, att det i Kunerts hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:33:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/urf/1891/0065.html
