Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bal i ”Societeten”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon såg på sin arm och lade handen på den
fläck, som vidrörts af hans läppar. Hon tyckte, att
den brände.
Hon vågade ej vidare gå ut i sällskapet. Skulle
ej alla kunna se på henne, hvad som hade händt? Och
hur skulle hon våga möta honom igen? Skulle han
icke tycka, att hon varit alt för tillmötesgående? Hon
hade ju lutat sig emot honom och hon hade känt, att
han höll armen om hennes lif och att hon bort slita
sig lös, men hon hade ej kunnat det. Det var alldeles
som då man i en elak dröm vill fly, men icke förmår
röra fötterna eller ej kan få upp en dörr, som stänger
vägen. Hon hade icke kunnat röra sig i det
ögonblicket om det gält att rädda sig ur en lifsfara, hela
rummet gick rundt omkring för hennes ögon och hon
kände blott att hon skulle falla, om hon ej hölle sig
fast. Men han hade kanske ej förstått detta; och i
sådant fall, var icke hans kyss den största skymf, som
kunde tilfogas henne? Denna tanke ingaf henne mod.
Hon ville gå ut och säga honom det — hon ville visa
honom, att han misstagit sig på henne.
Och dock, det kunde icke vara så. Hade hon
icke läst oro och bekymmer i hans ögon, då han
lutade sig öfver henne och sade: »Fröken var så blek och
jag blef så förskräckt». Hans stämma hade haft en
lindrig darrning, då han sade detta! Ja, han älskade
henne — och hvad var det väl egentligen för
underbart däri? Hon var en Julia, hade han sagt. Och
älskade icke Romeo och Julia hvarandra från det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
