Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stigna om morgnarna, så drog Sten henne med sig
ut i skogen eller i båt på sjön, eller också skulle
de ut och åka och kuska med den stackars Grållen,
som icke i all sin dar varit så jägtad som nu. Och
man fick inte Alfhild att göra så mycket som märka
sitt eget linne en gång — alt lemnade hon åt andra,
och hade det berott på henne, så hade hon väl
kommit utan både skor och strumpor till sitt nya hem.
Dessa klagovisor upprepade faster Malla dagligen
för ett par kvinliga slägtingar, som alt sedan
förlof-ningen vistats i prestgården för att hjälpa till med
alla bestyr. Och om aftnarna, då Alfhild kommit
upp på sitt rum och faster Malla ej längre behöfde
frukta att störas af fästmannen — då hörde Alfhild
hennes litet besvärade, linkande och dock snabba
gång uppför den branta vindstrappan, och ehuru hon
skyndade att kläda af sig och låtsa sofva, undgick
hon dock ej de väntade bannorna för alla de
försummelser hon begått under dagens lopp.
»Och det är dessutom als inte passande, att du
så ständigt är ute ensam med din fästman», slutade
vanligtvis faster. »Det ser riktigt slarfvigt ut för
folket, om inte annat.»
Alfhild svarade aldrig på dessa förebråelser —
det var som att tala till en sten. Hon gäspade,
sträckte på sig och sade att hon var så sömnig oCh
drog täcket öfver öronen.
Följande morgon var hon tidigt uppe för att
börja samma ljufva dagdrifvarlif igen. Ack, hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
