Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den sandade gången nedanför er glasveranda och
biktar mig — ja, ibland står jag till och med liksom
en viss oförgätlig dag uppe på verandan — ni sitter
med nedböjdt hufvud och gråter öfver mig — o, i
sådana stunder vet jag icke hvad jag ej skulle vara
i stånd till för att vinna ert gillande — i sådana
stunder tror jag mig ibland ämnad att blifva något
— jag var nära att säga, något stort. Ja, hvad skulle
jag inte kunna bli, om ni räckte mig så mycket som
yttersta spetsen af ert lillfinger till stöd.»
Det var omöjligt att visa hofrättsrådet detta bref.
Men Arla led så mycket af detta fördöljande, att
hennes svar blef strängare än det kanske annars
skulle blifvit.
»Svaga och karaktärslösa män», skref hon,
»invagga sig mycket ofta i dessa illusioner, att en
qvin-nas deltagande skulle kunna vara dem ett stöd och
göra dem till hvad de endast genom eget arbete
kunna blifva — starka och goda. Om jag ej kan
ge mina barn ett säkrare skydd på deras framtida
väg än minnet af en än så älskad moder, så skall
jag anse mitt kall som uppfostrarinna förfeladt.»
Hon slutade med att säga honom, att som
hennes man alltid läste hans bref borde han skrifva om
sådant, som kunde intressera äfven honom. Ett slags
blyghet afhöll henne från att beteckna hans
yttranden i sista brefvet såsom varande af den natur att
hon ej ansåg sig kunna visa det för sin man.
Han kände sig djupt förolämpad af hennes svar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
