Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för deras egen skull, och hade nu alldeles själfmant
tagit sig den vanan att till bönen: »Gud bevare
pappa och mamma och Elisabeth och morföräldrarna*
— tillägga: »och farbror Berndtson med». Men denna
afton glömde han det. Arla låg på knä vid bädden
med knäppta händer och hörde honom sömnigt läspa
fram sina böner. Nu lutade hon sig ned djupt öfver
honom och hviskade med sina läppar intill hans öra:
»Har du redan glömt farbror Berndtson, som varit så
snäll mot dig?»
»Gud bevare farbror Berndtson med», mumlade
gossen, redan till hälften insomnad, men med ett
litet leende på läpparna, framkalladt af minnet om de
många roliga stunderna i den gode vännens sällskap.
»Och du håller ju också af farbror Berndtson ?>
hviskade Arla till Elisabeth, vid hvars bädd hon nu
knäböjde i det hon sökte smeka bort barnets tårar,
hvilka strömmade ohäjdadt vid tanken på att det var
sista kvällen — sista kvällen på hela sex veckor, som
hon fick läsa sina böner för modern.
Berndtsons namn lugnade henne verkligen också
för ett ögonblick. Hon var lika förtjust i honom,
som brodern, ehuru hon icke uttalade det så naivt.
Äfven hon brukade innesluta honom i sina böner,
men tyst, utan att någon visste det. Hennes
tillgif-venhet för honom var ett stilla svärmeri. Alt sedan
den aftonen Berndtson kysste henne hade hon sett
upp till honom med blyg tillbedjan. Arla hade ej
lagt märke härtill, upptagen som hon var af andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
