Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick från henne — hur det sargade henne! Men hon
talade alt jämt — skämtade, högg in i de andras
samtal med oväntade infall, disputerade, berättade —
och hörde hela tiden sin egen röst som på ett långt
afstånd.
Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru
Rode hade hela denna dag haft ett pinsamt
medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande
glädtighet, och en dunkel känsla af att det skett
henne en stor oförrätt. Det plågade henne att hon
skulle gå därifrån som en främling, och hon häjdade
henne därför, då hon reste sig för att taga afsked,
och hviskade till henne: »Du får inte gå, Alie min.
Kan du inte stanna och ligga på soffan i min
sängkammare?»
»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade
hon, till den gamlas glädje och öfverraskning.
Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna
hvarjehanda i rummen och i skafferiet, sedan alla sagt
godnatt. Då hon slutligen kom in i sin
sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den
ena armen stödd mot den andra och handen knuten
under kinden, ögonen mer än vanligt dunkla och
beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som
brann på toalettbordet. Då fru Rode närmade sig
henne fick blicken åter lif, färgen steg uppåt
kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i
hennes famn och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop,
vi båda gamla! Säg, tantis?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
