Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dottern, den gifta, lyssnade oroligt till de båda
herrarnes tvist. Det var något i den ängsliga blick,
hvarmed hon följde uttrycket i sin mans ansigte, som
talade om vanan att häri läsa sitt öde för hvarje dag,
hvarje timme, och det var något i hennes nervösa
hopfarande, när rösten fick ett allt för hårdt tonfall,
som vittnade om pinsamma erfarenheter. Hon var
för öfrigt vacker såsom mor och mormor men utan
dessas energi i uttrycket. Här var allt blöd t, mjukt,
barnsligt ömt, och man anade, att detta var en
natur, som var lätt att förtrycka, men som lika lätt
reste sig igen, och som kunde öfvergå från tårar till
skratt utan att skakas däraf djupare än ett barn.
Yngste sonen, han som hade skickat den i sitt
eget tycke kvicka helsningen till gamla jungfrun, satt
och såg sig om med lifliga, spelande ögon, gjorde
narr af folket, som de sågo på vägen, lade märke
till allt och skrattade åt allt. Författaren iakttog
äfven allt, men på ett mera stilla, yrkesmässigt sätt,
antecknande sig till minnes alla smådrag med tanke
på att använda dem en gång.
Den enda som hvarken såg någonting eller tog
del i något samtal, var äldsta dottern, den stora
sångerskan. Hon var en egendomlig blandning af sin
mormor och sin far. Hon hade mormoderns
metallaktiga, hårda, blå ögon i faderns bleka, långlagda
ansigte med det askblonda håret. Ögonbrynen vtfro
starkt upptecknade som ett par sotstreck — det var
n egenhet hos henne, att ehuru hon eljest icke må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
