Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu ska ni hvila er igen medan jag tittar in i
fattigstugan», sade hon vänligt.
»Nej, får jag inte gå med. Det gör ingenting
— nu är jag alldeles bra igen», mötte hon
invändningen i den andras blick.
De gingo tillbaka ut i förstugan och kommo
därifrån in i ett stort rum till höger, som motsvarade
skolsalen. Här behöfde fru Holmberg all sin
optimism, för att ej känna sig stå inför lifvets
tröstlösaste nattsida; de mänskliga varelser, som lefde här,
tycktes stå till den grad utanför allt hvad man eljest
betraktar såsom drägligt och uthållbart, att
medkänslan förstummades och förkrympte till en blott
oförstående ömkan, en känsla af att de människor,
som kunna uthärda ett sådant lif, redan äro sä långt
nere, ätt vår egen känsloskala icke har några
strängar, sqm vibrera i samklang med deras.
Det var det första intrycket. Men fru Holmberg
kämpade modigt däremot, besluten att äfven här
spåra någon tröst och någon utväg. Hon visste ju
att dessa varelser hade samma Fader som hon och vi
alla, följaktligen kunde deras elände ej vara så
hopplöst som det först syntes.
Fem gamla fållbänkar kring väggarna var det
enda möblemanget. I den första, närmast dörren,
låg något, som man knappt kunde kalla annat än
skelettet af en nittiårig gumma. Ur hufvudskallen
stirrade ett par ljusa, blå, tomma ögon mot den
inträdande; för öfrigt låg hon orörlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
