Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela hennes glädje öfver det vackra vädret var
förbi och då ett par elever, som blifvit försenade af
snön, kommo gående öfver gården, skämdes hon för
dem och körde hastigt förbi dem utan att hälsa.
Så var det ständigt nu. Så länge hon lefde
ensam och alltid kunde följa hvarje infall, kände hon
sig harmonisk och lycklig, men nu var det så ofta
slitningar, emedan hennes önskningar oupphörligt
råkade i kollision med hennes omgifnings. Hon hade
varit så glad, så uppspelt då hon kommit ut på
morgonen i det vackra snöfallet och hade velat att alla
andra skulle få njuta liksom hon själf. Hon lade
aldrig band på någon annan, hon unnade dem alla
samma frihet, som hon ville ha för sin egen del, och
hade aldrig några fordringar — men de andra hade
beständigt fordringar på henne, Falk först och främst
men äfven hans mor, de öfriga lärarna, eleverna,
själfva tjänarna— man skulle äta på klockslag, sitta
på sina bestämda platser vid bordet, tala om vissa
bestämda ämnen, som kunde lämpa sig för eleverna,
läsa vissa böcker. Alt för andra — intet för sig själf.
Det var så annorlunda mot hvad hon varit van
vid. Ibland sitta uppe hela natten och sofva på dagen
— gå ut på morgonen och icke als komma hem till
någon måltid, låta tjänarna vänta på sig, när man
kom sent hem — alt som det föll en in. Här skulle
man först och främst taga hänsyn till husfolket, sist
till sig själf. Ulla erkände att det var rätt, hon
beundrade sin mans sjäfförsakelse, hvilken gjorde att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
