Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eglantine hade varit mer än vanligt klen i vinter,
och Ulla hade, då hon beslöt sig att fara till Kristiania,
fått det infallet att inbjuda sin kusin att möta sig
där och sedan följa med till Jökelheim för att pröfva
om icke den norska luften skulle kunna stärka henne.
Det var endast en kort ångbåtsresa mellan Utskär
och Kristiania och Eglantine kunde utan svårighet
göra den ensam.
Fru Rosenhane ville dock icke gärna låta henne
fara. Hon hade aldrig tänkt sig något sådant som
att släppa ut sin dotter utan sig — hon betraktade
den döfstumma såsom på ett alldeles särskildt sätt
till för henne allena; emedan hennes lyte isolerade
henne från andra ansåg hon, att det hänvisade henne
till att helt och hållet lefva för modern. Men denna
gång visade sig docenten ovanligt beslutsam och
förklarade, att det var hans och Nellys skyldighet
att göra alt för att ersätta henne hos modern, ty hon
behöfde verkligen komma ut litet; hvar och en kunde
ju se, att hon höll på att tyna bort, hon behöfde
förströelse och ombyte. Och så blef resan af, ehuru
Nelly ingalunda var angelägen att åtaga sig
Eglan-tines pligter hos modern. Men Ludvig var sådan;
mycket snäll och medgörlig i de flesta fall, men
när han en gång riktigt satt sig något i hufvudet,
kunde icke ens Nelly rå på honom.
Falk och Ulla voro nere vid ångbåten för att
mottaga Eglantine. Falk sprang om bord, innan
landgången var utlagd, träffade henne på akterdäcket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
