Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärt, och ju tomjnare syntes henne den
konstnärs-seger, hon nu gick att jaga efter.
Det var den gamla slitningen igen, denna
dragning åt två håll, som var hennes lifs olycka. Hvarför
skulle lifvet vara så fruktansvärdt kompliceradt för
henne! Hvarför skulle det gifva henne alla sina bästa
gåfvor blott för att göra henne olycklig. Om hon
hade egt mindre, så skulle hon i själfva verket hafva
egt oändligt mycket mer. Nu var hon dömd till att
evigt älska det hon ej kunde behålla, evigt längta
efter det hon icke egde.
Etty iakttog med stigande oro Ullas
tillrustningar för resan. Hon ville icke följa med, men hon
visste ej, hur ‘hon skulle kunna undgå det. Hon sade
sig själf att hon vore oumbärlig i hemmet, ty hennes
sista storå illusion var den, att det egentligen var
hon, som uppfostrade barnen och som sörjde för både
deras andliga och kroppsliga väl. Hon lekte med
dem, läste böner med dem, matade dem vid bordet
samt hade alltid i arbete något opraktiskt broderi till
kragar eller förkläden åt dem, hvilket dock aldrig
blef färdigt.
Men härom kunde hon ju icke tala, då Falk och
Ulla ansågo, att hon kunde resa. Enligt sin gamla
vana afvaktade hon därför passivt, att Gud skulle
höra hennes böner och sända något hinder för denna
resa, som ej hade den ringaste lockelse för henne.
Att blifva ensam med Falk, då Ulla var borta, var
en utsigt, som gjorde henne så lycksalig, att alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
