Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gömd i en fiskarby vid stranden, och ingen människa
vet min vistelseort.
Jag trodde jag skulle finna hvila här. Naturen
har alltid förr varit min bästa förtrogna — jag har
alltid tänkt, att de sorger väl knappast funnes, som
ej kunde söfvas till ro ute i naturens ensamhet. Men
för första gången har jag nu funnit, att naturen är
en farlig förtrogen. Det är sant att den möter oss
med stor sympati, men en sympati som blott ökar
vår längtan och vår oro. Att vara ensam i naturen
är härligt, när man är ensam i sitt eget hjärta, såsom
jag alltid varit det förr. Men att vara ensam i en
vacker natur, när man har någon att längta efter,
det är outhärdligt. Naturens hänförande skönhet här
vållar mig de olidligaste kval. Vore det blott möjligt
för värmen skulle jag fly tillbaka till Roms gator
och gå där och fördjupa mig i de mörkaste,
smutsigaste gränder hällre än ligga här på stranden och
se på Medelhafvet, hvars blå färg gör mig hjärtesjuk.
Och likvisst vet jag, att det blir icke bättre mellan
gatans husrader, icke bättre f hvimlet af människor.
Min längtan förföljer mig öfveralt, den ligger
beständigt och gnager i mitt inre, och hvar jag går och
står bildar den som en stor, tom ring omkring mig —
ett tomrum, som intet kan fylla.
Hur förändrad är jag icke sedan de somrar jag
förr tillbragt här. Då var jag så helt uppfyld af
naturens fägring, att jag tyckte jag ingenting mer
behöfde i verlden — låg jag här på denna samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
