Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne af Arvid Rydén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för ansåg jag det vara min likasom alla andra
lutherska kristnas plikt att i den punkten af alla krafter
»kämpa för den tro, som en gång för alla blifvit åt
Guds församling öfverlämnad» (Jud. 3) och som
därför hvarken behöfver någon »utveckling» efter
mänskligt tycke, ej heller någonsin skall undergå någon
förvandling.
Denna strid är nu för länge sedan utkämpad. Dess
stormar uppröra ej mer de troendes sinnen, ja, man
hör numera ytterst sällan något af de slagord, som
då för tiden voro uttryck för den nya åskådningen.
Härtill torde nog äfven Väktarens arbete i någon
mån få anses ha bidragit, och således icke ha varit
förgäfves. — Men ifall den striden skulle åter
uppblossa, hvilket jag dock hoppas aldrig skall ske, då
skulle jag ånyo ställa mig på samma sida som förr
och med Guds makt kämpa lika varmt för hvad jag
anser vara gudomlig sanning — lika frimodigt i sak,
om ock mera mildt i sättet.
Men det är icke om denna slutkämpade strid jag
nu ville något orda, utan om en annan, som var
svårt tillämnad, men genom Guds andes makt blef
förhindrad.
En del allvarliga kristna här och där bland folket
hade för 30 år sedan af samvetsskäl tvekat att i
kyrkorna mottaga Herrens nattvard af groft otrogna
präster och i gemenskap med uppenbart obotfärdiga. De
hade, dessa kristna, ännu icke lärt sig inse, att
välsignelsen af Herrens gåfva är fullkomligt oberoende
af både den utdelandes och de öfriga
med-emotta-garnes personer. För att dock tillmötesgå deras
önskan att icke behöfva skilja sig från statskyrkan, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
