- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Första delen /
244

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ev. Fosterl.-St:s uppkomst - 5. Budbärarens utgifvande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ensam, rädd och skälfvande, grät bitter! igen och tänkte
på det kära hem, från hvilket hon med hvarje steg allt
längre skildes. Det mål, dit hon nu vände sina steg,
hade ingen glädje för henne. Hon smög eller rusade
framåt, allt efter som rädslan styrde hennes darrande
steg, och kom fram efter en lång, bedröflig vandring.

Då mötte hon sin äldre, store, starke bror, som hon
mest höll af bland alla, och han bad henne nu ”vända
om hem och vara glad: han skulle leda och beskydda
henne; hon behöfde ej mera vara rädd, stackars barn!”

— O, huru förbyttes ej då allt på en gång, huru
klappade ej det lilla hjärtat af fröjd, huru hoppade ej de
små fotterna fram på vägen; huru hårdt höll hon ej i
den älskade broderns hand och var så lugn för hvad
henne mötte; huru jublade hon ej vid tanken på
hemmet med juleljus och fröjd, dit brodern förde heme så
visst! Hon bekymrade sig ej om, hvilka gator han
förde henne, ty hon visste nog, att det var den rätta
vägen hem. Och om det ej just var den hon tänkt, så
visste hon, att den äldre brodern förstod det bättre än
hon. Att det var mörkt, oroade henne ej nu. Ja,
brodern svepte ibland sin vida kappa om henne, så att det
blef alldeles svart för hennes ögon — men hon höll då
blott hårdare broderns hand och var så trygg, så
lycklig i hans skydd. Och han förde henne, som hon väl
visste, hem till det ljusa, fröjdefulla fadershemmet.

O, låtom oss besinna vår väg! Gå vi, som hon på
sin första vandring, bort till ett dunkelt, främmande
mål? Gå vi ensamma, otrygga och i mörker? Eller
ha vi väl vändt om vid den allra bäste vännens hand:
gå vi trygga i hans vård — om vi ock ej alltid förstå
hans ledning? Fatta vi fastare tag- i hans starka, tro-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:35:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/1/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free