Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Uppsala 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jan. 5. Besök af mina bröder A—d och J—n. I dag
ingen dispyt, blott samtal om »det enda nödvändiga», där
vi alla ha samma behof af samme frälsare. — Hjälp oss,
Herre, att aldrig mer egensinnigt disputera, utan i broderlig
kärlek komma öfverens i det gemensamma. Upplys oss allt
mer i din sanna kunskap, så måste ju de oväsentliga
skiljaktigheterna jämnas af din ande!
På e. m. besök af H—g, som nyss varit i Stocholm.
Han berättade, att man där på flera ställen hade såsom
något »besynnerligt» omtalat, att jag förliden höst skulle
ha skrifvit ett bref till — kronprinsen (sedermera konung
Karl XV). Han frågade mig nu, om detta vore sant. »Jo,
det äger allt sin riktighet.» — »Men huru kunde du våga
detta?» — »Jo, när jag skulle taga kansliexamen och redan
hade inlämnat min ansökan därom, fick jag först då veta,
att jag var för ung för att få taga examen och att denna ej
kunde beviljas, innan en nödvändig ålderdispens från
kans-lärn erhållits. Då var det alldeles för sent att på vanlig väg
genom kanslärssekreteraren begära denna dispens; svar från
honom kunde ej anlända förrän efter examensdagen.
Då, i mitt bekymmer, skref jag direkt till kronprinsen,
omtalade huru saken förhöll sig och bad honom af furstlig
godhet låta, utan omvägarna af »remiss till konsistorium»,
direkt sända den nödvändiga dispensen. När jag inlämnade
mitt stora bref med påskrift: »Till H. K. H. Kronprinsen,
Stockholm», så sade postmästaren till mig: »Detta bref kan
ej mottagas; ty man skrifver ej så där direkt till
kronprinsen, utan till någon af hans uppvaktning.» — »Ja, det är
möjligt i vanliga fall», blef mitt svar; »men jag känner ingen i
hans hof, och måste dock få detta bref till honom. Det
gäller mycket. Var därför god och låt det afgå.» — Så
skedde, och jag hade ej missräknat mig å kronprinsens ädla
sinne. Fyra dagar därefter, just dagen innan den sista
möjliga, kom den begärda dispensen, och jag tackade varmt
min högsinte furste för hans godhet. Kanske ihågkom han
den lilla, obetydliga tjänst, jag fick göra honom, då vi
sammanträffade år 1852. (Därom vidare under
»studentminnen».)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
