Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från påfvetjänare, Mariatillbedjare och dylika romanister,
hvilka vandra i djupaste okunnighet om bibelns och evangelii
enda sanna frälsningsväg, därför kunna vi finna baptisters,
metodisters och andra protestanters missionsverksamhet i
katolska länder vara fullt naturlig och berättigad.
Okt. 6. På aftonen kvartalsmöte i Ev. Alliansen. Det
börjades med en brinnande bön af d:r Fjellstedt, hvarefter
jag uppläste kvartalsberättelsen och framställde Alliansens
syfte. Under det jag talade, förnam jag i anden så tydligt,
att Alliansens hela framtid och fortgång beror på, huru
ärliga dess medlemmar här bli i det stycket att låta
nådes-syskon, som lefva i tron på Herren Kristus, få vara ostörda
af proselytmakeri. —■ Därefter meddelade Elmblad och
Rosenius något af sina erfarenheter under deras sommarresor,
en del nedslående saker men ännu flere uppmuntrande.
Det pågår en stor och stark väckelse på nästan alla liåll i
vårt land, utom i Södermanland och en del af Uppland,
som ännu tyckas vara otillgängliga. Men deras dag
kommer väl ock en gång, då Anden äfven där börjar blåsa lif
i »de döda benen». — Slutligen lämnade Fjellstedt några
högst glädjande underrättelser från Turkiet om kristendomens
framgångar därstädes, samt gjorde några reflektioner öfver
den sannolika utgången af det nu pågående kriget och dess
följder för Turkiets kristna. — Rosenius afslutade aftonen
med en djupt allvarlig och gripande bön.
Okt. 7. E. m. hos Rosenius, där jag råkade en man,
Aron Jansson i Herrgryt, hvilken var i det bedröfligaste
själstillstånd jag ännu någonsin skådat. Hans hjärta var,
sade han, fullt af bitterhet mot Gud, och han hade många
gånger varit nära att beröfva sig lifvet. Så hade han nu
gått i flere år, och han var nästan utan hopp om
förändring samt tyckte sig »så gärna först som sist kunna kastas
i afgrunden».
Jag talade länge med honom, och hans anlete klarnade
något vid mina ord, så att han till och med bad mig att,
likasom Rosenius förut gjort, skrifva till honom ibland.
»Ty», sade han, »det känns dock så godt att ha åtminstone
några få, som kunna begripa mig och vilja bry sig om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
