Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en meteor falla, som var vida större än någon stjärna, klart
blå och strålande. — När jag kommit fram, fick jag veta
att den älsklige Johan Henschen, som varit sjuk någon tid,
nu ligger döende, »utan hopp» för det lekamliga lifvet, men
»med gladt hopp» för det eviga.
Denne Johan Henschen har varit oss alla mycket kär.
Han är en högst ovanlig yngling, ädel till utseende och
sinne, redbar, kärleksfull, trofast mot både sin Herre och
sina bröder. Hans samvetsgrannhet har varit större än
någons, som jag känt eller hört talas om; ja, den har, om
möjligt, stundom gått nästan till öfverdrift. Så t. ex. då
det varit hans ärliga uppsåt att »späka köttet», har han
mången gång till och med nekat sig den nödvändiga födan,
när han känt att dess åtnjutande just då skulle smakat
särdeles angenämt för naturen. »Nej, kött, du kan gärna
få vänta en stund till, efter du just nu är så ifrigt.» —
En annan gång hade han synnerligen gladt sig att en
lördagsafton få gå ut till Håtuna, där föräldrarna och
syskonen då öfver sommaren bodde. Modin och jag hade följt
honom ett stycke väg. När Johan, vid i o-tiden, efter några
timmars vandring nalkades stället, hejdade han sig plöstligt
vid den tanken: »Är det anden eller köttet, som nu gläder
sig så mycket åt morgondagens hvilar Skulle det icke för
din ande vara långt nyttigare, att du i morgon finge höra
Torén predika på f. m. och Rudin på eftermiddagen?» Och
efter en liten stunds strid mot naturens önskan vände Johan
sina steg tillbaka mot Uppsala, dit han anlände sent på
natten. Stor blef öfverraskningen, när vi följande f. m.
råkade honom i kyrkan.
Dessa och dylika naturens späkningar företog han dock
ej i mystisk egenrättfärdig »helighetssträfvan» för att med dem
vinna någon förtjänst inför Gud. Nej, den grundartikeln
om Jesu Kristi fullbordade försoning ock allas vår
fullkomliga rättfärdighet inför Gud genom Kristi död för våra
synder, den höll Johan klar och ren för sitt inre öga. Han
ville blott visa för sig själf och andra, att, fastän en
evangelisk kristen »har makt till allt», han dock aldrig behöfver
vara slaf af naturen, utan tvärtom är dess herre. Hellre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
