Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Söderköping, Stensnäs 1855
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta måste aga mig för synd och olydnad», sade hon, »så
vet jag dock, att han älskar mig och att till slut allt skall
blifva godt.» (Hon blef efter några år gift med
myntmästaren Seb. Tham och fick, efter många lifvets växlingar,
till sist den saliga hemfärd, som hon nu i dag sade sig
vara viss om.)
På aftonen hade jag besök af Alfred Steinmetz, den käre
brodern, trygg, godmodig, glad och lärorik som alltid. Gud
har gifvit mig många präktiga vänner och kamrater. Må
han välsigna och bevara oss alla intill slutet!
Aug. 31. Kom Steinmetz åter in till oss och omtalade,
att koleran är här! (Den tiden hade ordet »koleran» en
skräckinjagande klang, som det numera till större delen mist.)
Herren göre oss nyktra och vakande till att bedja!
Sep t. 1. G. B—w, B—t och jag läste en härlig
betraktelse af Joh. Muller (n:o 12), som gjorde oss glada och
starka för hela dagen. Huru viktigt i både lekamlig och
andlig mening, att man får sund och närande föda i
tillräckligt mått. Man får icke vara ensidig, så att man blott
vill och kan bruka en sorts mat; men ännu mindre får man
vara en »allätares, som utan urskilning förtär hvad som
helst. Här gäller att, i båda hänseendena, ärligt bedja:
»Vårt dagliga (eller väsentliga = lifgifvande) bröd gif oss
för hvar dag!» Luk. 11: 3.
När jag på aftonen läste Joh. 13: 1, kom jag att tänka
på, huru de flesta (dock icke alla) människor gifva nästan
all sin kärlek i början, så att, ju längre bekantskapen varar,
dess mindre ha de att gifva och till slut intet, så att
vänskapen dör ut. Men Herren håller ut, dag från dag, år från
år, och har till slut hela fullheten kvar — har »gömt det
bästa vinet till sist». — När man får en rätt blick på
denna sanning, huru falla ej alla bördor från hjärtat! Vid
en enda blick af Herren kunna »sorgejättar bli
lapprisdvär-gar». Och jag förstår nu legenden, som låter S:t Laurentius
på de halster, där han långsamt brändes till döds, kunna
leka med eldkolen och säga: »Det är ju glödande rosor!»
Sep t. 2. G. B—w och jag undfingo i dag vår Herres
hel. nattvard. »Saliga stunder, som Herren oss ger!» —På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
