Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En af dem, en stor kraftig man, förde ordet; mellan denne
och Rosenius uppstod nu följande samtal:
Bonden: »Jag ville på mina egna och de andra kristna
vännernas vägnar få säga magister R. tack för i afton.
Han har predikat ett rent och rätt deladt Guds ord. Gud
vare tackad därför! Men —• mitt samvete nödgar mig att
säga honom något om synden ...»
R.: »Jag kan nog tänka mig det! Apostlen talar i Ebr.
12: om ’synden som alltid låder vid oss och gör oss tröga’.
Det är därför nödvändigt att alltid bekänna synderna och
få de?n förlåtna, samt därigenom undfå kraft mot dem. —
Men hvilken synd är det egentligen, som min vän ville
tala om?»
B.: »Jo, det är allt svårt, ja alldeles för svårt med den
myckna högfärden ...»
R.: »Jaså, är det högfärden, som min vän lider af? Ja,
det är en af de allra djupaste och mest fördolda synderna
i människohjärtat. Det är icke många, som fått rätt syn
på sin högfärd; men de, som det gjort, förskräckas dess
mer. Jag förstår, att min vän nog ofta bäfvar för det ordet
hos Petrus: »Gud står emot de högfärdiga!»
B.: »Åh nej, det är icke om min högfärd jag nu ville
tala, utan om magisterns.»
R.: »Om min?! Ja, nog känner jag tyvärr, att i mitt
hjärta finnes mycket af det eländet. Men jag kan icke
förstå, huru jag kunnat gifva eder, mina bröder, något
tillfälle att hos mig märka den synden.»
B.: »Jo, det är väl icke svårt att se; det kan hvar och
en strax finna: hari är ju hvit i brickan (bröstet), och går
med galoscher om hvardagarna /»*)
Rosenius studsade. För ett ögonblick frestades han att
le. Men när han såg mannens allvarliga ansikte och ögo-
*) Såsom förklaring på dessa ord må nämnas, att närkesbönderna
den tiden allmänt gingo med höga västar, knäppta ända upp till halsen.
Endast några yngre, som ville »snobba», hade då börjat efterhärma
stadsborna i att begagna urringade västar; sådant ogillades skarpt af
alla äldre, både män och kvinnor, såsom bevis på sinnets högfärd och
fåfänglighet — likaså bruket af galoscher, annat än till högtidsdräkt
om söndagarna, eller vid bröllop, begrafningar o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
