Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Gud jagt lyfte mig från mullen.
Jag gick. — När jag kom nära tullen,
så mötte jag en vandringsman,
och fattig liksom jag var han.
Om några slantar han mig beder;
jag tänkte: “hvad du gör mig heder
som utaf mig vill gåfva ta,
du tror visst jag kan pengar ha.“
Jag ännu några slantar hade;
jag hälften gaf, i det jag sade:
“Måhända du det super opp?“
‘Nej“, svarte han, “min svaga kropp
behöfver mat;“ och se, han fick
min sista slant. “Farväl!“ — Jag gick.
Jag tillstår nu, det “slog för nacken",
då jag beträdde stora backen,
och det värdt skumt och vägen lång,
och foten skafven, stöfveln trång,
och allt för sent att vänta hästen
och ej en enda slant i västen.
Re’n törstig, kunde jag ej gå
på värdshus att svagdricka få. . . .
Nu, plötsligt, mindes jag de många
skräckfulla röfvarsagor långa;
och jag, som förr så modigt log
åt dem, nu kände pulsen slog
två slag för ett. I hvarje stubbe
såg jag en väldig röfvargubbe.
Så var nu hjärtat i mig skrämdt,
så vemodsfullt, så svagt och klämdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
