Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charlotte af Tibell.
minst tänkte därpå, då kom den, för att jag fullt skulle känna
huru helt det är nåd. Trons föremål är en nådegåfva.
Att vi få tro, är ock en nådegåfva. Är det icke så?
Hör hur underligt det tillgick. Jag
bodde vid Drottninggatan, hade en
treflig boning, ett vackert och ljufligt
hem, och hade för tillfället hos mig
Charlotte Tibell, en af mina käraste
vänner, en rikt begåfvad men ödmjuk
själ, som länge sökt och älskat
Herren, men icke heller funnit denna
visshet som jag saknade. Hon öfver-
talade mig en dag att gå bort. Jag
förkylde mig. Hon var mycket bedröfvad, då hon såg mig
sjuk, men sade: ’Jag är viss, att det är något Herren vill
med denna sjukdom’. Den blef tämligen ’envis’, men ej af
svår beskaffenhet. Jag låg klädd på soffan.
Då kom Colliander upp, kärleksfull, trosfrisk och vänlig
som alltid, och satt och talade med oss. Samtalet, liksom
vanligt på den tiden, rörde sig blott
om dessa lifsfrågor: "synd och nåd,
längtan efter Kristus, och visshet om
förlåtelse". — Han gick; men vi
tyckte oss ej den gången ha fått
någon synnerligt kraftig lärdom,
uppmuntran eller tröst. Men ordet skulle
dock sedermera äfven på oss visa
sin gudomliga kraft.
Dagen därpå kom en annan vän och hade med sig en
ganska besynnerlig bok: “Flickan på Inderskär“, en bok
som jag icke tyckte mycket om; ty den stod på en farlig
ståndpunkt, tyckte jag då. Hon läste, jag protesterade. Bo-
Josua Colliander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
