Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINS GUSTAF OCH GLASRUTAN. 67
nung Oskar I). Prinsen sade sig vilja upphöra med
detta nöje; och han höll i flera veckor sin föresats.
Men en vacker majdag, då prinsen ensam gick och
spatserade i Logården, fick han se något som i solskenet
glittrade på sandgången. Det var en liten, alldeles rund
och glänsande sten. Prins Gustaf tog upp honom, såg en
stund på honom, och — i ett ögonblick for genom
prinsens hufvud den tanken: »O, hvad den stenen skulle
klinga vackert i en glasruta!» Dock nej, det vore ju
orätt; och orätt ville prinsen visst icke göra. Men —
nu hördes frestarens stämma: »£Vz ruta kostar ju så
litet; därmed vore ju ingen skada skedd; prinsen kunde
själf genast betala rutan», o. s. v. Vi känna ju alla
så väl, huru frestarerösten förmår tala och huru ovännen
kan »förvända våra ögon» från den rätta blicken på
saker och ting.
Det blef nu för prinsen en ganska svår inre strid,
och — tyvärr segrade »välljudsfrestarens» röst. Hastigt
höjdes handen. Ett, tu, tre! Pang! Där klingade en
ruta. Den lille prinsens hjärta bultade hårdt, af
berusande nöje och — af samvetsförebråelser, som genast
inställde sig.
Men äfven något annat inställde sig, nämligen ett
anklagande vittne, i slottsfogdens person. Denne hade
både sett och hört hvad som skett, och han förklarade
bestämdt, att när PL K. H. kronprinsen om en halftimme
skulle fara ut på sin vanliga promenadåkning, så skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
