Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undran skulle snart komma. Då vi hade ungefär en
half mils väg kvar, blef Buhr på en gång helt blek
samt knäppte sina händer och lutade sig mot mitt bröst
under djupa suckar. Jag förstod att han bad, och ville
icke störa hans bön med någon fråga, utan stödde
honom och ropade ur djupet till Gud för honom. Sedan
han något mer än en fjärdedels timme suttit så lutad
mot mitt bröst, lyfte Buhr sitt hufvud. Ur hans ansikte
lyste nu åter frid; han var blott något mera stilla och
blekare än förut, samt sade: »Detta var en svår stund;
men jag suckade till Herren, och nu är jag glad igen».
Inom kort därefter, då vi hade kommit in i en
skog och trodde oss ha ännu en fjärdingsväg att fara,
fingo vi plötsligt vid en krökning af vägen se en öppen
plan, på hvilken till höger om landsvägen reste sig
liksom en platform af granrisklädda bräder, omgifven af
en stor människoskara. Det var schavotten, på hvilken
stupstocken höjde sig. Fångföraren hade ej beredt oss
på, att vi voro så nära; anblicken kom därför alldeles
oväntadt hastigt.
Mitt hjärta började ganska hårdt klappa, och jag
vände mig till Buhr, rädd att han nu skulle blifva
häpen vid den tvära öfverraskningen. Men han sade blott:
»Åh, äro vi redan framme? Herre, var mig nu i nåd
nära!» Därpå steg han lugnt ur vagnen och började
genast, med pastor Wessblad och mig på hvar sin sida,
att vandra framåt mot schavotten. Vid dess fot stannade
han några ögonblick för att ännu en gång säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
