Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
åren hade jag pröfvat deras vänskap, och den hade
alltid väl bestått hvarje prof.
Men det kom en tid, då jag fick erfara, att »äfven
härdadt stål kan brista», stundom genom hårda slag,
stundom af ganska obetydlig anledning.
Den första af dem, som jag miste, var Axel S.
Han var en redbar, präktig karl, men något tungsint
och med ett envist lynne. Vi hade, såsom sagdt, följts
åt ända från skolåren, och under hela vår ungdomstid
»delat ljuft och ledt»; nu voro vi kamrater vid samma
garnison. Men så kom »ormen» i vår vänskaps
paradis och dref oss ut därifrån.
Dock aldrig har väl bilden af en »orm» varit mera
olämplig än i fråga om Ellen G. Hon var den ädlaste
kvinna, jag någonsin träffat; därtill skön, begåfvad och
varm kristen. Icke underligt då, att både Axel och jag,
som samtidigt lärde känna henne, båda två sökte vinna
hennes hjärta och hand. Detta omtalade vi ärligt för
hvarandra; och fastän vi nu för första gången i vårt lif
hade stridiga intressen, så stridde vi endast med blanka
vapen. Länge fruktade jag, att S. hade segrat, men
jag misstog mig. Ellen G. blef, såsom flere af eder
veta, min trolofvade — fastän jag sedan inom mindre
än ett år förlorade henne genom döden.
Men det profvet kunde Axels vänskap ej genomgå.
Så snart han fick kännedom om min förlofning, begärde
han transport till ett landsortsregemente. — Fastän mer
än tjugo år sedan dess förflutit, har han aldrig kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
