Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ur MINNET OCH DAGBOKEN.
andra, tilldess R. i vredesmod gick sin väg och sedan
i officerkretsar spriddde det ryktet, att jag vunnit
befordran »på kjortelvägen». Jag nödgades inför kamrater
ställa honom till rätta för sådant tal. Väl ägde sedan
en försoning rum oss emellan; men •— »vänskap,
vänskap blef det icke mer».
2. Löjtnant R.’s äfventyr.
Den tilldragelse jag har att omtala, sade nu
löjtnant R., har i sig hvarken så mycket af intresse eller
är så sorglig som dem major A. skildrat. På sin höjd
skulle den kunna kallas tragikomisk, elier kanske rättare
komitragisk. Ty ehuru det lustiga har öfverhand i
början af händelsen, så blef dock utgången tragisk
därutinnan, att den kostade mig en gammal vän.
Jag hade en sommar dag bjudit min bäste vän,
ingeniör Henrik C., att åka med mig ut till mitt
landställe i närheten af Ulriksdal. Henrik C. var i allo hvad
man plägar kalla »én präktig gosse»; men han hade
åtminstone en stor svaghet: fåfängan. Han såg utmärkt
bra ut, var elegant, belefvad, genomhederlig och därtill
ganska förmögen. Icke underligt då, att han var en
stor gunstling hos de flesta unga damer i vår
umgängeskrets, och kanske ännu mer hos deras mammor. Men
lian visste af allt detta; och ehuru han ej plägade skryta,
så »kände man i luften» att fåfängan var hans skötesynd.
Detta skulle nu ock i dag blifva sorgligt uppenbart.
Ty den häst jag körde, var ung och ovanligt liflig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
