Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
Vi människon duga ej att själfva bedöma, huru vida våra
gärningar kunna kallas fullt goda: därom dömer allena Gud en rätt dorn. —
Jag vill då tro på min Herre Jesus, hålla mig tätt intill honom, i bö
nen och vid ordet, fly och bekänna ali synd, söka vara honom till ära
i att älska och tjäna min nästa, men aldrig mer ens söka att hos mig
själf finna något. Om vi blott enligt hans ord i Joh. 15: 5 »förblifva
i honom», så skall det blifva hans sak, icke vår, att laga så att vi
»bära frukt» och att »allehanda nåd alltid förblifver i oss» (2 Kor. 9:
8), lika så visst som den alltid finnes för öss hos Gud.
April iS. På e. m. först hos en gammal fröken Bruce, en syster
till Bruce Bey. Hon var sjuk och i själsbekymmer. — Då jag sedan
kom upp till Rosenius, stodo han och hans fru i tamburen och höllo
på att taga afsked af ett fruntimmer, fröken L., för hvilken jag blef
presenterad. Hon såg mycket bra ut, och de sade mig sedan att hon
var en särdeles älsklig kvinna, som allvarligt sökte Herren. Men jag
kunde icke förstå, hvarför jag ögonblickligt erfor en känsla af
miss-troende, när jag fick se henne. Rosenius, för hvilken jag omtalade
denna känsla, sade att den icke bekräftade det namn af
»människokännare», som han några aftnar förut hade gifvit mig, då jag, efter
att ha sett en del daguerrotyp-porträtt, hade bedömt de för mig okända
personernas karaktärer på ett sätt, som hade varit så träffande, att det
väckt förundran och kom några att säga, det jag »dock förut måst känna
dessa personer, fastän jag icke ville vidgå det». (Egendomligt nog skulle
dock Rosenius tvänne år senare komma att säga mig, att jag bedömt
fröken L. bättre än han själf; ty då hade lion genom förräderi och
falskhet dragit stort lidande öfver både Rosenius och hans hustru.)
April 19. Då jag vid middagstiden passerade Gustaf Adolfs torg,
kom just vaktparaden, hvars trummor skrämde hästen för en
bryggarevagn till sken. Iian stötte omkull ett ungt fruntimmer, som svimmade
och blef illa skadadt, så alt blod flöt från hennes mun och ansikte.
E11 polis sprang till Brunkebergstorg efter en droska åt henne. När
hon åter kom till sans, sade hon: »Käre Herre, du har lofvat att vara
nära mig i nöden. Tack, att du är hos mig nuh ITon hann blott
uppgifva sin adress; därpå svimmade lion ånyo och fördes till sitt hem.
själs viljekraft, att hålla allt störande på afstånd. Men förgäfves! Redan
vid det sjunde »fader vår» kom nu tanken på den hvita hästen. Och
efter många fruktlösa försök måste M. sluta med att, grundligt
förödmjukad, bedja Gud förlåta ock alla hans tankesynder, samt följande
dagen för Luther tillstå, att denne haft rätt och att M. nog aldrig på den
vägen skulle få Luthers hvita häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
