Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
perade mig, nämligen detla: »Måste nödvändigt, genom flera eller färre
afvikelser från allmänt gällande kyrkoordning, den rätta andens enhet
gå förlorad, eller medgifver friheten i Kristus en större skiljaktighet i
yttre ting?» På den frågan ger redan Augs b. Bekännelsens 7:de artikel
ett fullt afgörande svar. Men — huru många år eller årtionden skola
ej förgå innan våra präster, om ens någonsin, lära sig tillämpningen af
den artikeln i vår förnämsta symboliska bok!
Juni 16. Fröken Sofie Hermansson hade en gång ett yttrande?
hvilket till en början föreföll mig som en fullkomlig paradox: »Det är
icke blott dårarne, som äro ’tokiga’, utan alla människor äro, mer eller
mindre, partielt galna.» Men när jag sedan sammanställde hennes ord
med Kristi utsaga i Mark. 7: 22, samt med hvad jag flere gånger
iakttagit hos eljest mycket förståndiga människor, så har jag begynt tänka,
att det i hennes yttrande låg mer af sanning än de flesta vilja tro.
Han eller hon har »en skruf lös», säger man rätt ofta. Jag fruktar,
alt detta är mera allmänt, än man vanligen vill antaga. Eller huru
skall man eljest kunna förklara, hvad jag i dag varit vittne till,
nämligen huru en allmänt aktad, älsklig och bildad fru, af fullkomligt
obefogad svartsjuka, i raseri kallade sin man: Ȋktenskapsbrytare, skurk,
usling» samt sedan i vredesmod öfvergaf hein och barn, hellre än att höra
hans förklaring af den händelse, som gifvit en skenbar, men ytterligt
svag och ogrundad, anledning till hennes våldsamma svartsjuka.
Ett exempel till på denna »partiella galenskap» kommer jag just
nu ihåg; hundrade andra vore lätta att finna.
Hos Rosenius bodde för ett par år sedan en man af tysk
härkomst, von W—r, som R. på en väns förbön af kristlig barmhärtighet
för en lid gaf hem och uppehälle, mot det att v. W. >hjälpte till med
hvad han kunde»; och detta var »mindre än litet.» Denne v. W. var
icke blott lat och okunnig, utan därtill frånstötande ful och tölpig i
sitt sätt. Nå ja, detta senare var ju intet karaktärsfel, men dock
obehagligt. Alla tyckte, att »det var synd om den s’.ackars mannen»; och
om någon borde anses vara fri från högmod, så var det väl von W.
Ty hvad hade väl han att kunna högmodas öfver? Ah jo, när man
hos sig vill finna något till egenkärlekens näring, så finner man alltid
n agot. En är stolt öfver hvad han är, en annan öfver hvad han icke är*
En- morgon, när Rosenius tidigt trädde ut i förmaket, fann han
där von W., som stod framför väggspegeln, betraktande sig själf med
den mest förnöjda uppsyn, under den lifligaste mimik och ifrigt
gestikulerande med armarna. Han var så upplagen häraf, att han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
